poet, författare och artist
Timglas
Motorer inom som brummar,
bubblar och stiger
som en gräsklippare med mjuka blad
Vi trycker våra öron mot en känsla,
nynnar med i takten, stampar foten till pulsen,
det stundtals nästan ohörbara livet
som sjunger genom distade mikrofoner,
ger tillvaron ett statiskt brus i bakgrunden
Ibland känner vi igen musiken
och rysningen rusar då över huden
som ett godståg fyllt med den stora förnimmelsens last,
en glassbil med guld i frysen
En hemlighet som smugglas över gränsen,
en känsla som bara kan uppfattas flyktigt
Vi täljer fram en bild som aldrig kommer att synas
medan syskonen Igår, Idag och Imorgon silar sig själva
som sand
genom tidens hjärtformade timglas
Naturens lilla svarta
I den ultimata friheten
där tall susar barr och gran sjunger sol
finns en uppmaning specialskriven för människan
Om vi bara vågar gå lite längre än näsan når,
stänga av maskinernas dån och luta oss in i det storslagna,
verkligen se det som skrivits
En textrad i varje molnbank, grenverk, vattenfall
och på varje kotte, löv, sandkorn,
trädstam och djurart
En liten rad som framträder
först när vi verkligen anstränger oss
och vågar se
DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR!
Bokstavsängeln
I
Jag rättade till ryggsäcken,
låste fast cykeln vid den rostiga lyktstolpen
och gled återigen in över skolgården
med mina vingar bakom huden,
skavande, klagande,
tiotusen röster inom som skrek
Snälla, kan vi inte skita i det här?
Genom korridoren som en ostadig, osalig ande
gled jag ända fram till mitt låsta skåp,
ett stenblock med hällristningar i tusch
som påminde att det inte fanns något inuti mig
värt att tycka om
Jag var innanför och utanför precis lika gömd,
en täckstiftdold Frankenstein
som varje dag försökte vända blad
med hopsydda fingrar
Jag var en tyst mus i acneförpackning
som satt plank över själens fönster
och reste kravallstaketshög ensamhet i biblioteket
i försök till att hålla de andra på behörigt avstånd,
då rasterna var långa och asfalten hård
Till brädden fylld av ömma aningar
ville jag bara omfamna världen,
falla på knä och sätta en ring på modets långfinger,
i klassrummet bakom en gitarrförstärkarvägg
ville jag koppla in hjärtat och för hela världen,
sjunga ut mitt värde
men istället drog jag ihop läpparna som blixtlås
för att i stumma steg tvingas ner i specialklasserna
där jag sträckte upp en genomskinlig hand
framför ett liv som upprepade sitt onda mönster
som ett våldsamt kalejdoskop,
då jag bad om trygghet fick jag ingen,
istället fick jag fyra bokstäver som ett kors på min rygg
och en lärare som sa till mig
Det kommer aldrig bli nåt av en sån som dig
II
Jag fick en expressbiljett till utanförskapet,
en kombination av fyra bokstäver
som tyngder under mina fjäderlätta steg,
jag blev plötsligt den dumma dimman
som om morgonen drev in från sitt ensliga vatten
med cykeln som ett fartyg
lastat med alla böcker och min själ som båda plastats in
för att inte någon av dem skulle brista
Allt det snälla, det förbannat beskedliga inuti mig
var som lås och bojor
runt min plats mitt i klassrummet
och då det ringde in var jag alltid i tid,
som en fluga med bortslitna vingar
snurrade jag runt och kvävde mitt inre skrik
i omöjlig grammatik
som bröt loss min blick
och istället lät den falla genom fönstret,
upp i himlen där dagdrömmarna bodde,
där livet lekte, log och läkte
som pojkrumsfantasier och noveller
Jag ville låta tillvaron vara mitt livs novell
men istället blev det friluftsdag
där jag klämd mellan kliande mössa
och skrynklig choklad
tvingades dölja min bräcklighet
i den närvarande frånvaron,
blanda in mig själv i den anonyma leken,
inte bli upptäckt och straffad
för saker jag inte gjort
Jag ville låta tillvaron vara mitt livs novell
men istället blev det steniga vandringsleder
där jag ifred kunde dela mina hemligheter
och låta träden ta hand om lite överflöd
som annars skulle spillas ut om natten,
bli till en dröm om bättre dagar
för den fula ankungen som kanske inte var så ful
men ändå bara anka
Livet var en oupphörlig längtan
efter en varm spiral upp till något nytt
där jag också fick vara med,
att trots min töntlugg också räknas
men då jag bad om trygghet fick jag ingen,
istället fick jag fyra bokstäver som ett kors på min rygg
och en lärare som sa till mig
Det kommer aldrig bli nåt av en sån som dig
III
Tänk om de alla en dag förstått
då jag återigen sköts in mot skåpet,
tänk om allt för en sekund drabbat dem
med samma kraft som det dagligen drabbade mig,
skulle de då inte tvekat och släppt taget,
bara stått där
och tyst för sig själva
sagt Oj…
Novemberpakt
08:25
Jag är redan vaken och du ligger bredvid mig lika stilla som ett stenblock i en skolpjäs men jag vet att du inte sover på riktigt. Även jag leker min sömn, nynnar med och känner av. Kärlek är inte alltid rosa bomullsmoln och solsken, som filmer man ser. Ibland är kärlek inte mer än trist fakta som man hoppas att man ska kunna ljuga intressant igen. Stilla ligger vi och leker livslevande.
Vid frukostbordet säger vi ingenting. Som vanligt tolkar jag tystnaden som mitt fel, blir Atlas och axlar det outtalade. Jag letar efter det magiska ord som kan angöra brygga mellan
filpaketen, ge anledning till att mötas. Försöker vara avspänd pojkvän men det blir ändå fel och bland det rostade brödet så dör en bit till av mig, när jag känner att vem som helst skulle kunna ta min plats vid din sida men jag säger ingenting, håller in. Säger ingenting och det känns som jag är femton. Det känns som om jag vore femton år igen.
10:35
Vi sitter på femmans spårvagn. Utanför skär halvljus genom regnet. Paraplybeväpnade spöken glider in och ut genom affärer och jag hör hur du skriker inombords. Jag vill säga så mycket som inte kan berättas. Vill sträcka ut och säga att jag älskar men det går inte då ingen hink finns att ösa ur och källan är tom. Jag vill känna knutna nävar vrida livet ur mig. Vill dra ut mina tarmar, hänga mig i spårvagnstaket och skrika ur mig själ och hjärta men jag säger ingenting, håller in. Säger ingenting och det känns som jag är femton. Det känns som om jag vore femton år igen.
14:10
Du drar mig omkring bland hyllorna på H&M utan att se mig i ögonen. I högtalarna sjunger Kent om döda vinklar och jag känner hur världen faller samman, mitt i står jag och ser på medan allt brister och söndrar. Det känns som om du är kvantfysik och jag är – Om Lisa har fyra äpplen? Dina klackar smattrar mot golvet och varje steg slår om och om igen fast att något har domnat mellan oss, somnat och upphört. Jag sträcker mig ut och stryker ditt hår och då du vänder dig om så ser du på mig med en blick som vill att jag öppnar upp, säger någonting. Kommunicera! Jag vet att jag borde säga något. Det känns som om jag ska sprängas för jag borde säga så mycket. En röst rusar genom min kropp och skriker Öppna upp! Ljudet når min mun men jag säger ingenting, håller in. Säger ingenting och det känns som jag är femton. Det känns som om jag vore femton år igen.
23:30
Den natten dör något inuti mig då du borstar tänderna medan jag ser klart eftertexten. Den natten dör något inuti mig då jag borstar tänderna medan du går och lägger dig. Någonting dör då jag kryper ner i sängen och du vänder dig bort ifrån mig. Något går sönder för att aldrig mer bli helt då jag hör dig somna in utan att röra mig och det känns som om jag är nio år. Det känns som om jag vore nio år igen.
Med Färgade Fjädrar
Till alla bokstavsänglar
I
De sa att pojkar som jag
aldrig blir mer än en liten utandning
över världens finporslin,
några sekunder på sin höjd
innan imman lägger sig
De sa att jag var mindre värd,
eftersom jag likt ett kantstött prisma bröt ljuset fel,
att min bokstavskombination skulle ställa sig
mellan mig och livet
Men jag blev så mycket mer
Jag blev mina egna drömmars arkitekt
som ur sitt knäckta chokladägg drog fram en stege
sträckt ovanför molnen,
jag vred nackdelar till fördelar,
handikapp till möjligheter,
annorlunda blev istället unik,
multiplicerat
med hundratusen upphöjda knivar
som skar två snitt längs ryggen
och drog fram mina vingar
Jag bröt mitt mönster som ett kalejdoskop,
snurrade runt, dansade
och höll en upp och nedvänd bensindunk över huvudet
och lät solen sätta fyr,
flammande vandrade jag fram och skar av Medusas huvud,
ifrån varje by jag lämnade
sågs mina steg blänka som diamanter i snön,
med stolthet bar jag mitt liv som ett smycke
Jag är nu en ängel med färgade fjädrar,
som stolt står och skriker på bergets topp,
ekot kommer tillbaka och blir en sång
som både tröstar och river
Jag spänner mina vingar idag
och stiger högt som lyckans stjärna
låter mitt tigerhjärta ryta
Aldrig tystna utan slå, slå
och aldrig sluta
Aldrig stelna utan slå, slå
och aldrig stanna
II
Inga murar finns i våra liv,
inga hinder
och diagnoser är bara andra sätt
att lära sig klappa takten till dansen
som far fram genom vår vardag
och blåser luft i seglen
Låt dem kalla oss kantstötta,
peka ut och sätta sina etiketter, stämpla,
stadigt kommer våra fötter ändå att stå,
vi är inte offer eller idioter
Vi är fjärilar i en värld av nektar,
möjlighetens magneter
Vi är snöstjärnor unika i sina formationer,
kombinationer satta med naturens kraft
Vi är världsfred och nobelpriser,
stjärnglitter och nyupptäckta planeter
Vi är guldglödande kometer,
hundratusentals upphöjda knivar som skär hål,
släpper ut och förlöser
Vi tar oss genom barriären,
kommer underifrån, en svallvåg
som stolt stiger högt med färgade fjädrar,
ställer oss på bergets topp
och då vi skriker kommer ekot tillbaka,
blir en sång som både tröstar och river
Vi spänner våra vingar idag
och stiger högt som lyckans stjärna,
låter våra tigerhjärtan ryta
Aldrig tystna utan slå, slå
och aldrig sluta
Aldrig stelna utan slå, slå
och aldrig stanna
Vilja
I
Du kommer att ligga klubbad och sörja
i ett bortglömt hörn,
kanske stora starka tvivel
och liten lätt självmordstanke
Du kommer att se tillbaka på allt blind av tårar,
vifta näsduken och nästintill
ta avsked
men det är först då som livet ska vända sig om
och som i en romantisk slutscen på en flygplats
komma springande
tillbaka
Du kommer att vilja lämna allt
men av okänd anledning ändå stanna,
ditt hjärta kommer att vara vidöppet
och utan att du ser det eller kan begripa
kommer det att fyllas till brädden av både värme
och en känsla
som slår andan ur dig samtidigt som lungorna fylls
Du kommer att känna en längtan
efter att plocka upp alla lösa trådar,
få tillbaka lusten till att dansa fram över glipande golvplankor,
återigen väja undan för lågorna som slår igenom
För dina varsamma steg blir slutligen en rytm
och dina tårar bildar den sjö
som skickar varma vågor genom ditt liv,
för seglet framåt igen
Du kommer att vilja dansa,
du kommer att vilja dansa igen
II
Som efter ett gigantiskt fingerknäpp
kommer du att klarvaken stå
och känna varma löv singla genom din kropp,
rötterna ska pumpa runt ett nytt sorts blod
som äntligen lärt sig det där som Karin Boye skrev
att det är resan som är mödan värd
Ditt hopp kommer åter att dingla på en krok
ner i de djupa vattnen
där lyckan seglar med välgödda fenor
och när du vänder dig om
ska dina fotsteg glittra bland skiten
Du kommer att känna att dina nederlag,
att alla dina vacklande år av oro
inte alls var av ondo
utan att du faktiskt lärde dig något,
att livskriser är kungliga kronor
som till sist kröner oss,
ger oss förmågan att dansa den sortens dans
som både svänger och blöder
För ditt försiktiga nynnande blir slutligen en hymn
och ditt slitsamma stickande
blir till sist ett täcke som läggs över ditt liv
som en silkeslen smekning för kind och ande
Du kommer att stanna upp för två sekunder,
liksom fastfruset
och din kropp kommer att falla ihop
likt vatten
– SPLASH –
som en svallvåg över golvet,
kvar kommer din själ att stå
naken, liksom ny
och den kommer att vilja dansa,
den kommer att vilja dansa igen