Timglas

Motorer inom som brummar,

bubblar och stiger

som en gräsklippare med mjuka blad

 

Vi trycker våra öron mot en känsla,

nynnar med i takten, stampar foten till pulsen,

det stundtals nästan ohörbara livet

som sjunger genom distade mikrofoner,

ger tillvaron ett statiskt brus i bakgrunden

 

Ibland känner vi igen musiken

och rysningen rusar då över huden

som ett godståg fyllt med den stora förnimmelsens last,

en glassbil med guld i frysen

 

En hemlighet som smugglas över gränsen,

en känsla som bara kan uppfattas flyktigt

 

Vi täljer fram en bild som aldrig kommer att synas

medan syskonen Igår, Idag och Imorgon silar sig själva

som sand

genom tidens hjärtformade timglas

Naturens lilla svarta

I den ultimata friheten

där tall susar barr och gran sjunger sol

finns en uppmaning specialskriven för människan 

 

Om vi bara vågar gå lite längre än näsan når,

stänga av maskinernas dån och luta oss in i det storslagna,

verkligen se det som skrivits

 

En textrad i varje molnbank, grenverk, vattenfall

och på varje kotte, löv, sandkorn,

trädstam och djurart

 

En liten rad som framträder

först när vi verkligen anstränger oss

och vågar se

 

DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR!

Bokstavsängeln

I

 

Jag rättade till ryggsäcken,

låste fast cykeln vid den rostiga lyktstolpen

och gled återigen in över skolgården

med mina vingar bakom huden,

skavande, klagande,

tiotusen röster inom som skrek

Snälla, kan vi inte skita i det här?

 

Genom korridoren som en ostadig, osalig ande

gled jag ända fram till mitt låsta skåp,

ett stenblock med hällristningar i tusch

som påminde att det inte fanns något inuti mig

värt att tycka om

 

Jag var innanför och utanför precis lika gömd,

en täckstiftdold Frankenstein

som varje dag försökte vända blad

med hopsydda fingrar

 

Jag var en tyst mus i acneförpackning

som satt plank över själens fönster

och reste kravallstaketshög ensamhet i biblioteket

i försök till att hålla de andra på behörigt avstånd,

då rasterna var långa och asfalten hård

 

Till brädden fylld av ömma aningar

ville jag bara omfamna världen,

falla på knä och sätta en ring på modets långfinger,

i klassrummet bakom en gitarrförstärkarvägg

ville jag koppla in hjärtat och för hela världen,

sjunga ut mitt värde

men istället drog jag ihop läpparna som blixtlås

för att i stumma steg tvingas ner i specialklasserna

där jag sträckte upp en genomskinlig hand

framför ett liv som upprepade sitt onda mönster

som ett våldsamt kalejdoskop,

då jag bad om trygghet fick jag ingen,

istället fick jag fyra bokstäver som ett kors på min rygg

och en lärare som sa till mig

Det kommer aldrig bli nåt av en sån som dig 

 

 

II

 

Jag fick en expressbiljett till utanförskapet,

en kombination av fyra bokstäver

som tyngder under mina fjäderlätta steg,

jag blev plötsligt den dumma dimman

som om morgonen drev in från sitt ensliga vatten

med cykeln som ett fartyg

lastat med alla böcker och min själ som båda plastats in

för att inte någon av dem skulle brista

 

Allt det snälla, det förbannat beskedliga inuti mig

var som lås och bojor

runt min plats mitt i klassrummet

och då det ringde in var jag alltid i tid,

som en fluga med bortslitna vingar

snurrade jag runt och kvävde mitt inre skrik

i omöjlig grammatik

som bröt loss min blick

och istället lät den falla genom fönstret,

upp i himlen där dagdrömmarna bodde,

där livet lekte, log och läkte

som pojkrumsfantasier och noveller

 

Jag ville låta tillvaron vara mitt livs novell

men istället blev det friluftsdag

där jag klämd mellan kliande mössa

och skrynklig choklad

tvingades dölja min bräcklighet

i den närvarande frånvaron,

blanda in mig själv i den anonyma leken,

inte bli upptäckt och straffad

för saker jag inte gjort

 

Jag ville låta tillvaron vara mitt livs novell

men istället blev det steniga vandringsleder

där jag ifred kunde dela mina hemligheter

och låta träden ta hand om lite överflöd

som annars skulle spillas ut om natten,

bli till en dröm om bättre dagar

för den fula ankungen som kanske inte var så ful

men ändå bara anka

 

Livet var en oupphörlig längtan

efter en varm spiral upp till något nytt

där jag också fick vara med,

att trots min töntlugg också räknas

men då jag bad om trygghet fick jag ingen,

istället fick jag fyra bokstäver som ett kors på min rygg

och en lärare som sa till mig

Det kommer aldrig bli nåt av en sån som dig 

 

 

III

 

Tänk om de alla en dag förstått

då jag återigen sköts in mot skåpet,

tänk om allt för en sekund drabbat dem

med samma kraft som det dagligen drabbade mig,

skulle de då inte tvekat och släppt taget,

bara stått där

och tyst för sig själva

sagt Oj…

Novemberpakt

          08:25

 

Jag är redan vaken och du ligger bredvid mig lika stilla som ett stenblock i en skolpjäs men jag vet att du inte sover på riktigt. Även jag leker min sömn, nynnar med och känner av. Kärlek är inte alltid rosa bomullsmoln och solsken, som filmer man ser. Ibland är kärlek inte mer än trist fakta som man hoppas att man ska kunna ljuga intressant igen. Stilla ligger vi och leker livslevande.

 

Vid frukostbordet säger vi ingenting. Som vanligt tolkar jag tystnaden som mitt fel, blir Atlas och axlar det outtalade. Jag letar efter det magiska ord som kan angöra brygga mellan

filpaketen, ge anledning till att mötas. Försöker vara avspänd pojkvän men det blir ändå fel och bland det rostade brödet så dör en bit till av mig, när jag känner att vem som helst skulle kunna ta min plats vid din sida men jag säger ingenting, håller in. Säger ingenting och det känns som jag är femton. Det känns som om jag vore femton år igen.

 

          10:35

 

Vi sitter på femmans spårvagn. Utanför skär halvljus genom regnet. Paraplybeväpnade spöken glider in och ut genom affärer och jag hör hur du skriker inombords. Jag vill säga så mycket som inte kan berättas. Vill sträcka ut och säga att jag älskar men det går inte då ingen hink finns att ösa ur och källan är tom. Jag vill känna knutna nävar vrida livet ur mig. Vill dra ut mina tarmar, hänga mig i spårvagnstaket och skrika ur mig själ och hjärta men jag säger ingenting, håller in. Säger ingenting och det känns som jag är femton. Det känns som om jag vore femton år igen.

 

          14:10

 

Du drar mig omkring bland hyllorna på H&M utan att se mig i ögonen. I högtalarna sjunger Kent om döda vinklar och jag känner hur världen faller samman, mitt i står jag och ser på medan allt brister och söndrar. Det känns som om du är kvantfysik och jag är – Om Lisa har fyra äpplen? Dina klackar smattrar mot golvet och varje steg slår om och om igen fast att något har domnat mellan oss, somnat och upphört. Jag sträcker mig ut och stryker ditt hår och då du vänder dig om så ser du på mig med en blick som vill att jag öppnar upp, säger någonting. Kommunicera! Jag vet att jag borde säga något. Det känns som om jag ska sprängas för jag borde säga så mycket. En röst rusar genom min kropp och skriker Öppna upp! Ljudet når min mun men jag säger ingenting, håller in. Säger ingenting och det känns som jag är femton. Det känns som om jag vore femton år igen.

 

          23:30

 

Den natten dör något inuti mig då du borstar tänderna medan jag ser klart eftertexten. Den natten dör något inuti mig då jag borstar tänderna medan du går och lägger dig. Någonting dör då jag kryper ner i sängen och du vänder dig bort ifrån mig. Något går sönder för att aldrig mer bli helt då jag hör dig somna in utan att röra mig och det känns som om jag är nio år. Det känns som om jag vore nio år igen.

Med Färgade Fjädrar

          Till alla bokstavsänglar

 

 

I

 

De sa att pojkar som jag

aldrig blir mer än en liten utandning

över världens finporslin,

några sekunder på sin höjd

innan imman lägger sig

 

De sa att jag var mindre värd,

eftersom jag likt ett kantstött prisma bröt ljuset fel,

att min bokstavskombination skulle ställa sig

mellan mig och livet

 

Men jag blev så mycket mer

 

Jag blev mina egna drömmars arkitekt

som ur sitt knäckta chokladägg drog fram en stege

sträckt ovanför molnen,

jag vred nackdelar till fördelar,

handikapp till möjligheter,

annorlunda blev istället unik,

multiplicerat

med hundratusen upphöjda knivar

som skar två snitt längs ryggen

och drog fram mina vingar

 

Jag bröt mitt mönster som ett kalejdoskop,

snurrade runt, dansade

och höll en upp och nedvänd bensindunk över huvudet

och lät solen sätta fyr,

flammande vandrade jag fram och skar av Medusas huvud,

ifrån varje by jag lämnade

sågs mina steg blänka som diamanter i snön,

med stolthet bar jag mitt liv som ett smycke

 

Jag är nu en ängel med färgade fjädrar,

som stolt står och skriker på bergets topp,

ekot kommer tillbaka och blir en sång

som både tröstar och river

 

Jag spänner mina vingar idag

och stiger högt som lyckans stjärna

låter mitt tigerhjärta ryta

 

Aldrig tystna utan slå, slå

och aldrig sluta

 

Aldrig stelna utan slå, slå

och aldrig stanna

 

 

II

 

Inga murar finns i våra liv,

inga hinder

och diagnoser är bara andra sätt

att lära sig klappa takten till dansen

som far fram genom vår vardag

och blåser luft i seglen

 

Låt dem kalla oss kantstötta,

peka ut och sätta sina etiketter, stämpla,

stadigt kommer våra fötter ändå att stå,

vi är inte offer eller idioter

 

Vi är fjärilar i en värld av nektar,

möjlighetens magneter

 

Vi är snöstjärnor unika i sina formationer,

kombinationer satta med naturens kraft

 

Vi är världsfred och nobelpriser,

stjärnglitter och nyupptäckta planeter

 

Vi är guldglödande kometer,

hundratusentals upphöjda knivar som skär hål,

släpper ut och förlöser

 

Vi tar oss genom barriären,

kommer underifrån, en svallvåg

som stolt stiger högt med färgade fjädrar,

ställer oss på bergets topp

och då vi skriker kommer ekot tillbaka,

blir en sång som både tröstar och river

 

Vi spänner våra vingar idag

och stiger högt som lyckans stjärna,

låter våra tigerhjärtan ryta

 

Aldrig tystna utan slå, slå

och aldrig sluta

 

Aldrig stelna utan slå, slå

och aldrig stanna

Vilja

I

 

Du kommer att ligga klubbad och sörja

i ett bortglömt hörn,

kanske stora starka tvivel

och liten lätt självmordstanke

 

Du kommer att se tillbaka på allt blind av tårar,

vifta näsduken och nästintill

ta avsked

men det är först då som livet ska vända sig om

och som i en romantisk slutscen på en flygplats

komma springande

tillbaka

 

Du kommer att vilja lämna allt

men av okänd anledning ändå stanna,

ditt hjärta kommer att vara vidöppet

och utan att du ser det eller kan begripa

kommer det att fyllas till brädden av både värme

och en känsla

som slår andan ur dig samtidigt som lungorna fylls

 

Du kommer att känna en längtan

efter att plocka upp alla lösa trådar,

få tillbaka lusten till att dansa fram över glipande golvplankor,

återigen väja undan för lågorna som slår igenom

 

För dina varsamma steg blir slutligen en rytm 

och dina tårar bildar den sjö 

som skickar varma vågor genom ditt liv,

för seglet framåt igen

 

Du kommer att vilja dansa,

du kommer att vilja dansa igen

 

 

II

 

Som efter ett gigantiskt fingerknäpp

kommer du att klarvaken stå

och känna varma löv singla genom din kropp,

rötterna ska pumpa runt ett nytt sorts blod

som äntligen lärt sig det där som Karin Boye skrev

att det är resan som är mödan värd

 

Ditt hopp kommer åter att dingla på en krok

ner i de djupa vattnen

där lyckan seglar med välgödda fenor

och när du vänder dig om

ska dina fotsteg glittra bland skiten

 

Du kommer att känna att dina nederlag,

att alla dina vacklande år av oro

inte alls var av ondo

utan att du faktiskt lärde dig något,

att livskriser är kungliga kronor

som till sist kröner oss,

ger oss förmågan att dansa den sortens dans

som både svänger och blöder

 

För ditt försiktiga nynnande blir slutligen en hymn

och ditt slitsamma stickande

blir till sist ett täcke som läggs över ditt liv

som en silkeslen smekning för kind och ande

 

Du kommer att stanna upp för två sekunder,

liksom fastfruset

och din kropp kommer att falla ihop

likt vatten

– SPLASH –

som en svallvåg över golvet,

kvar kommer din själ att stå

naken, liksom ny

och den kommer att vilja dansa,

den kommer att vilja dansa igen

© 2019 by Ismael Ataria.