Om bräcklighet och Patti Smith

Jag kan fortfarande inte släppa Patti Smiths uppträdande under nobelceremonin för alla år sedan. Då hon mitt i tolkningen av Bob Dylans A Hard Rain's A-Gonna Fall stannar upp, ger en nervös blick till kapellmästaren och avbryter uppträdandet. Allt blir dödstyst och hela konserthuset håller andan. Pattis mjuka stämma skär genom lokalen I apologize, I’m sorry, I’m so nervous, could we start that section again? Musiken tar nya tag och Patti gör en fantastisk tolkning som inte lämnar någon oberörd.

Sedan nobeldagen har jag har säkert sett om Pattis framförande ett tjugotal gånger. Det är en vacker tolkning av en fantastik låt men det är kanske hennes bräcklighet som berör mig mest. Det lilla ljus av mänsklig sårbarhet som ställer sig i så bjärt konstrast till lokalens alla diamantkronor och högt hållna kungligheter.

Även om jag älskade hennes framförande så blev min första spontana känsla en annan; Gud vad pinsamt! Jag ska inte sticka under stol med att jag för några sekunder endast led men allt det skamfulla ersattes snabbt med en känsla av stolthet och värme. Patti visar nämligen med sitt framförande att även den mest rutinerade kan snubbla och göra fel och att detta innebär att vara högst mänsklig. Hon gör det med en sådan självklarhet att det bländar och förlamar varje kritisk instinkt i oss, inger en känsla av tillförsikt.

Efter att i många år arbetat på scen så har jag lärt mig att tystnaden mellan orden kan vara minst lika kraftfulla som de vackraste diktrader jag skrivit. Ibland upplever jag den bästa responsen när jag med flit avbryter mig själv för att dela en spontan tystnad med publiken. Medvetet brukar jag stå så i någon minut till dess att människor börjar vrida sig i stolarna och en obekväm känsla sprider sig, liksom Vad händer!? Känslan kan bäst beskrivas som en slags nära-livet-upplevelse. Även om mina små konstpauser är medvetna och inte går att jämföra med att snubbla under en direktsänd nobelceremoni så tror jag att källan är densamma. Vi får besöka det heliga vattenhål som bubblar bakom alla välsvarvade fasader. Tillsammans får vi dricka oss otörstiga på mänsklig sårbarhet, för att vara människa innebär nämligen att kunna få vara stark i sin svaghet. Perfektionism är inte styrka, sann styrka är att säga Oj, det blev fel! Kan vi göra om det där? Tänk om människor i högt styrande ämbeten lite oftare kunde ge vika i sin strävan efter det perfekta och våga säga Kan vi göra om det där? I en värld av hårt knutna nävar är det tillsist mjukheten som öppnar stängda dörrar och i ett rum av höga rop är det viskningarna som hörs mest. Varje människa bär sin bräcklighet som en fallskärm, en räddning om man vågar dra i snöret. Svagheten kan bli en vän som blåser liv i tapperhetens segelduk, gör alkemi med all vår rädsla. Vi kan släppa allt som tynger våra steg om vi först ser att våra bördor är så tunga för att vi själva ger dem vikt.

Pattis framträdande på nobeldagen är bräcklighetens poesi, en skör drake som fladdrar i vinden. Under ceremonin steg sårbarhetens våg högt och vattenmärket sitter fortfarande kvar där i Stockholms konserthus, en påminnelse om vår tids behov av värme och mänsklighet. Bob Dylans sång avslutas med raderna And I'll tell it and speak it and think it and breathe it. And reflect from the mountain so all souls can see it. Vi såg och hörde dig Patti! Vi ska vårda vår rätt att vara mänskliga. Vi är tusentals sköra drakar som stolt fladdrar i vinden.