Sök
  • Ismael Ataria

Att våga vara förälder


Publicerad i Värmlands Folkblad 200222



När jag för en vecka sedan städade kontoret så hittade jag ett fotografi i en byrålåda. Ett fotografi där jag är fjorton år och går i högstadiet. Jag står utanför familjens husvagn. Jag har min pappas gamla täckjacka på mig och på huvudet en NHL-keps. Det är tidig vår, kanske är det påsklov. Det jag framför allt lägger märke till är blicken. Killen på bilden mår inte bra och det syns i hans ögon. Jag kan se hans inåtvända lidande, hur han stålsätter sig för att ingen ska märka. Jag känner till den där unga killens osäkerhet, hur högstadiet mest är en kamp. Jag skulle inte kalla honom mobbad men det är en skör linje han balanserar på, en tunn gräns mellan att vara utsatt och lämnas ifred. Han har utvecklat så många strategier för att hålla sig gömd i vardagen. Han har lärt sig hur många minuter han bör vänta vid det rostiga cykelstället för att de tuffa killarna ska hinna försvinna, han vet också vilken minut han behöver gå tidigare från lektionen för att komma före till samma cykelställ. Han har lärt sig att det är bättre att duscha hemma efter gympan för att slippa snärtas med de ihoprullade handdukarna, lärt sig ta omvägen över skogen då det är kramsnödag för att undvika de gråvita bollarna som viner över skolgården. Han har lärt sig att hans känslighet är något som till varje pris bör gömmas undan. Han har sakta men säkert förvandlats till en tyst vålnad som håller sig till kanterna av korridoren, en av skuggorna som gömmer hjärtat i sin hårt knutna bräcklighet. Allt detta kan jag se i blicken.

Det är smärtsamt att som vuxen inse att ungdomen mest bestod av tvivel och självhat. Tänk så mycket tid jag lade ner på att säga till mig själv att jag var ful, dum och värdelös. När jag som vuxen nu ser fotografiet så vill jag sätta mig i en tidsmaskin och åka tillbaks. Jag vill gå fram till den där killen och hålla om honom. Jag vill berätta för honom att han aldrig ska ta skit, aldrig be om ursäkt för vem han innerst inne är.

Då jag för några veckor sedan tittade på mina nya pressbilder så upptäcker jag något intressant och till lika skrämmande. Jag har blicken kvar! Jag kan fortfarande se den där unga killens osäkerhet i mina vuxna ögon. Livet sätter sina sår i oss. Även om vi utbildat oss, släppt lite på livremmen, skaffat familj och amorteringar så kan vi inte fly vår historia. Den tonåring vi en gång var besöker oss då och då, likt en objuden gäst. Kanske under den där viktiga konferensen? Då vi plötsligt känner oss både pressade och ensamma, då en kanal öppnar sig till såret i vårt förgångna. Vi sugs ner i det undermedvetnas malström och står plötsligt åter där på skolgården med vårt unga hjärta bultandes i kroppen. Kanske vi åter intalar oss att vi är fula, dumma och värdelösa. Ibland blir vi kanske så djupt neddragna av vår juvenila kraft att vi slår mot andra människor. Vi låter vår egen osäkerhet manifestera sig genom att vi förvandlas till vuxna mobbare som ger tillbaks med samma mynt vi själva upplevde som unga. Vi skriver arga påhopp i kommentarfälten och fryser ut andra i fikarummet. Vi pekar och skrattar, sitter framför melodifestivalen och himlar med ögonen, väser Fan vad ful hon är!? Allt medan våra barn sitter bredvid och lär sig koderna för hur samtalet ska föras hårt och brutalt även på deras skolgård. Kanske vi för vidare vår osäkerhet utan att vi själva ser det? Att vara vuxen innebär ibland att vara stark för fler än sig själv. Det kanske finns någon långt inom oss som behöver vår kärlek och tröst? Någon som vill att vi ska sträcka oss genom det förflutna och omfamna den vi en gång var. Att våga bli förälder till sitt tonårsjag är kanske första steget till att lära älska sig själv.

4 visningar

© 2020 by Ismael Ataria.