Vem är du då?
När dina drömmar inte svarar dina telefonsamtal längre, när allt du förut trott vara din livsuppgift inte verkar vara det du trott, när tråden du i allra största säkerhet följt rakt in i det blinda mörkret suckar slut över dina fingertoppar.
När idéerna, visionerna & möjligheterna brunnit slut rakt ut i tystnaden, när & ett stort svart hål öppnas över det du för älskat så. När folk slutar att hör av sig, när massan sluter sig inåt & bort från dina verk.
När människor slutar att slå dig i ryggen & säga Hurra, när de slutar att älska dig för det du presterade.
När den bild som för hängde över dig & skapade möjligheter & ett namn skrivet rakt över himlen, när allt du tidigare speglat av dig själv genom andras ögon, när allt sånt bara smulats sönder
för att föras bort av en stilla tyst höstvind.
När handen som osynligt smekte din kind till sömns tagit sina steg bakåt för att lösas upp i mörkret, när säkerheten genom konsten inte svarar på osäkerheten genom livet, när finast av finast inte längre är högst & längst utan bortom & glömd, när berömmelsen inte längre har någon som helst smak, när ung & cool är förbi & aktuell som gamla sommarmoln.
När du står mot vägen med uppskjutna svaren som monster runt benen, när för så blå & bra bara är en i mängden med problem lika enkla som vem som helst & vem som helst bara är inget speciellt som dig, när nu & här är han eller hon från igår som du såg under dig & aldrig trodde skulle nå, när den för så himmelska doften av allas uppmärksamhet inte ligger kvar längre än tysta steg som från en våningen ovanpå.
När äntligen någon är egentligen ingen, när det som för släkte din törst ligger som en milslång öken, när för så enkelt & rakt tar för lång tid & blir fånigt & kalt, när människor som för frågat & undrat är de som nu svarar på frågor.
När allt du gjort tuggats & smakats för att sättas under bordet tillsammans med andra gamla & intorkade, när du hittar ditt gamla längst bak i reabackarna på de biligaste marknaderna, när du bara får skriva din namnteckning på statliga papper.
När familjen är de enda som har kvar någon slags kärlek till dig, när ditt namn inte längre dyker upp på sökmotorerna, när kontot inte längre fylls på av dina uppfyllda drömmar & vägarna leder överallt men inte ditt & du lever överallt men inte där.
När det inte är ditt namn som du läser på Affischen, när det inte är ditt namn den snyggaste av killarna vid bordet längst bort nämner i en mening talad i eufori, när du gör allt i din värld för att kaféägaren ska känna igen dig när du betalar din nota, hur han bara ler på sitt intränade sätt till dig utan minsta tecken på förvåning, hur du kastar ett öga mot honom på vägen ut & hur han då till besvikelse tittar ner i kassaapparaten med en minn att han just servat vem som helst av alla andra i den stora staden.
När du inte längre får gå förbi bakvägen till logen utan tvingas smyga in efteråt,
när strålkastarljuset slocknat, när personalen packat ihop, när publiken släckt sina skrik & gått hem,
när du står längst fram på scenkanten
& placerar handen i luften som du brukade men det är ingen som ropar efter den,
när allt är lika öronbedövande tyst som vaktmästarns borste som smeks mot plyschmattan raderna längst ner,
när du plockat upp en av de kvarglömda rosorna,
lämnat lokalen för att slukas upp av det kalla decembermörkret
medan stora flingor faller över en bortglömd ängel…
Ja, vem?