Ur En ängels längtan efter vingslag
Här följer ett utdrag ur Ismaels Novell ”En ängels längtan efter vingslag”, novellen finns med i boken Noveller Vol.1 som är utgiven och finns tillgänglig att köpa på Kalashniloves förlag.
….just nu är redan ett minne blott. Du kommer på dig att du inte minns vad han nyss sa & du försöker spela lycklig, som på film, hela tiden bara som på filmremsorna man ser.
Hela tiden lite borta, lite dold.
Riktigt lycklig har du inte varit sen dagen ni träffades, eller när ”Tänker Efter” träffar dig hårdare än en vinkelslip i pannbenet, så har du aldrig någonsin varit riktigt lycklig.
Din mamma bär hans glitter i håret & kan inte sluta att prata om honom.
Hur bra han är för dig, hur vacker han är när han ler, hur mycket en svärson som han är värd.
Dina vänner glittrar för hans skulle, när de avundas dig & tycker du ska vara lottad lycklig för att du får glimra med honom.
23 år & Herr Perfekt på många sätt såsom han är.
Han ser på dig med sättet som ingen sett med sina ögon,
sköljer genom din själ som en våg av neon med en skönhet som ingen annan förut.
Hans tunga passerar genom dig på ett sätt som ingen slickat dig förr,
ibland till & med hör han dig på sättet ingen lyssnat.
Men ändå det är något som framkallar ett ”Men ändå” i hans sällskap.
Han har beställt vitt vin fast du hellre dricker rött.
Han har beställt bord vid kakelugnen fast du hellre sitter vid fönsterbordet.
Han har satt på sig den gamla t-shirten med Motörhead-trycket under kavajen, fast du nyss köpt honom en skjorta för flera hundra på en av stora stadens dyraste affärer.
Visst småsaker, säkert finns det viktigare saker man ska bry sig om i den stora helheten.
Men det är sådana småsaker som lägger underlaget för den stora helheten.
Någon spiller ut ett rått skratt i den kalla luften & det går nästan att ta på tiden.
23 år & han har ett kors fastsytt i hjärtat & är varmt levande med ett leende mer lenande lent än tio meter sammet men med ett sätt kyligare än isigaste mint.
När du försöker se genom hans tunna lager med skinn, känner du inte igen det du en gång så bultande såg inne i honom, känner inte igen månstrålen av blekt liv, som skjuts fram mellan hans smala revben. Du kan tydlig se att bakom hans genomskinliga gester syns en regnbåges slut, där ingenting finns att fästa värdet på längre.
23 år & var alltid den som blev en utklippt profil i snyggaste tjejens skolkatalog, han som blev vald först på gymnastiklektionerna, han som var sist hem från festerna, han som sa de rätta orden precis vid rätt ögonblick.
Han som kastade sig ut i världen & bet tag i lögnen när han vackert vittklädd sprang ut i bluffen. Han som aldrig landade utan fortsatte galoppera in i mörkret mot ett mål som skrivit hans namn över himlen i bokstäver av eldsvåda.
Han som kan hata världen men ändå lyckas leva med den, till & med få den att älska honom för det. Han som lägger örat mot rälsen & vet att det närmande dånet är det han väntar på.
Han som rider en lögn över paradiset, högre än högsta realitet någonsin nått.
Han med de vackra, vackra orden som glider genom världen som ett pärlband full av tillit till sig själv. Discokung, poetkung, snyggkung & borde egentligen vara äntligen för dig.
Han är drömmen drömd, som borde vara så mycket mer än egentligen ingen. Han är en sån som du i dina ensammaste stunder kokat som en fiktiv ikon i din hjärnsubstans, skjutit ut genom vener & nerver, låtit passera genom högerarmen ut till dina fingrar där han cirkulerande pulserat som aldrig någon förr.
Du borde kunna spänna ut armarna från pol till pol & älska honom i takt med att världen hatar er för er fullkomliga fullkomlighet. Men inte.
Du vet inte för vilken gång i ordningen du försöker intala dig att det ni har är på riktigt. Att ni är alltings centrum som världen skaver kring, men det är han som är kärnan, inte du.
Du är bortom & glömd, transparent utan ett endaste korn glitter bakom hans glam som på något konstigt sätt blir din skam inför din själs otillräcklighet.
Han lever i åldern, när allt måste börja på att falla på plats, där något måste börja på att hända & visst händer det saker men inget som inkluderar dig, & när något innefattar dig, så är det aldrig fullkomligt, utan bara till hälften.
Du älskade honom från första stund men kärleken som brann från första dagen fick leva i skuggan av en känsla som kändes, som om ni fick med en domnad på köpet.
Att ni aldrig riktigt, kanske bara likgiltigt, visste att en brandfilt bodde i samma kärlek, som ni eldade hjärtats vedspis med.
För likgiltighet blir synen för två bluffmakare att se, när kärleken blind, så blind blir.
Det känns som om det är något i vägen som stör & förstör allt som borde ha varit så mycket större. Du försöker lyssna till vad han säger, för du vet innerst inne att det finns något av värde bakom det, men du orkar inte längre svinga din machete genom hans falska gräs, för att finna det som verkligen växer där av värde.
Du vet att det enda värt att vinna i en livstid är, när de få hundradelarna av livet skingrar sig,
då fåglarna flyger fast i luften & världen slutar snurra för att vända & tillåta dig att bli alltings centrum. Några få sekunder av det liv du är satt att leva har bara betydelse när du slår ut det på en livstid. Sekunderna, som när du ser din älskade in i ögonen & ni vidrör orden som ni båda vill säga men inte törs, sekunder kanske till & med tusendelar, när du nästan når fram till ett hjärta men inte kopplar i, utan skuggar förbi det, som en dåligt riktad missil nuddar sin ubåt. Det är den lilla nuddning, den lilla beröring, som är värd mer än en hel livstids kallsnack. När en känsla av den totala tilliten skjuts fram mellan raderna & planterar sig bakom kött & vävnad. Sveper in sig i magsaften & får verkligheten att lugnt kunna konstatera att evigheten lovar att den här människan ser det innersta i hjärtats blödande vrå.
Det är såna känslor som lägger kärlek i kärleken……