Trappräcket
Utanför mitt fönster drar kalla vindar fram över det vita lagret av väntan, ett långsamt knakande sprider sig i virket för att fastna mellan sommaren och den bistra sanningen, blockera så att min fantasi inte kan ta allt för stor frihet.
Jag virar sista tråden och lägger en wipfinish för att hålla kvar mitt förnuft, lackar för att själen verkligen ska hålla i en värld där de få andrummen vi har kvar blir allt svårare att hålla levande. Där de små spillrorna av sånt som måste få ta tid blir allt vanskligare att försvara i ett tidevarv då kickarna är korta och ledan längre än någonsin. Vi tickar alla runt i en ny tid, likt klockvisare på ett blått litet klot där det är få som förstår den fokusering som nu dansar runt på min fantiserade forsnacke i mitt minnes praktfullaste storskog. Jag häller upp en kopp te och ser den varma anmärkningen stiga mot taket. Jag sätter mig vid skrivbordet och öppnar bildörren. Kliver in bland varm kåda och hågkomst. Plockar ur pennan, stoppa stift i spötuben och kliver ombord på mitt minnes rangliga stig.
Jag längtar efter den barrdoftande ensamheten, att ännu en gång kunna vandra fram längs den porlande sinnesron och kanske lyckas rycka fast min lilla vinterhobby i den fjälliga sommaren. Det finns ett tidsfördriv som är värt all den här väntan, ett ankare för det lugna andetaget. Avsides gömt bland storskog och fjälltoppar finns ljusa verktyg till mitt mörkers motor.
Jag kan numera titulera mig som mycket, är verksam poet, manusförfattare och artist. Men jag sysslar nu inte bara med det utan har sedan barnsben även benämnt mig själv som flugfiskare och vare sig det är skrivandet eller flugkastandet så är det förmildring till de tyngsta tankarna jag söker. En möjlighet att kunna göra världen runt mig mer förståelig. Alla mina sysselsättningar är bara olika sätt att behandla samma sak, nämligen ta hand om mitt hjärtats största funderingar. Liksom ramma in världen med mina egna ögon, räcka ut en hand och koppla i mig själv.
Jag sätter pennan mot papperet, lämnar den smala skogstigen bakom mig och sjunker allt längre bort från en värld där alla pratar utan att lyssna, där alla skriker och stressar efter lugn och ro. För alla vill vi hinna hitta betydelse innan vi klär oss i kista och jord, ständigt söker vi bekräftelse efter att vi verkligen lever. I mörka trappuppgångar letar vi efter knappar som slocknat och alla är vi precis likna vilsna. Sökande efter mening och mål ställer vi kaffepannor på våra eldar och håller famnarna öppna trots vetskapen att det kanske aldrig kommer någon som vill slå sig ner i vår gemenskap. Vi vill alla ingå i något som är större än oss själva, känna oss delaktiga i ett fattbart sammanhang. Ingen vill leva förgäves och den känslan är väll som den ska. Vi vill alla hitta vårt tempel, våra heliga borgar i vilka vi kanske kan finna lugn nog att fixera själen i rätt ljus och se allt det vackra som det här livet trots allt gett oss. Världen ställer högre krav på oss och det är inte så konstigt att många av oss faller av den allt mer krängande hjulaxeln som världen snurrar kring. Med åldern växer också glappet mellan glädje och sorg. Vardagen blir aldrig riktigt ljus och inte heller lika svart, allt blir till en jämn rinnande flod i vilken man vadande pendlar fram på en flack botten mellan jobb och hem med en ibland allt för brännande smak av ensamhet och förutsägbara upprepningar.
Vår omvärld snurrar allt snabbare och självbedrägeri blir allt svårare att upptäcka. Överallt brusar det av potentiella möten. Vi sköljs dagligen över av intryck från tusentals små trådar som sitter fastknutna i våra sinnen och som spöken flyger vi genom varandra utan att stänga dörrarna. Det känns ibland som alla ska användas till ta så mycket som möjligt utan att ge något tillbaks.
Aldrig förr har vi prata men ändå sagt så lite till varandra som nu. Innerst inne vet vi alla om vad som måste göras för att den här världen ska bli en bättre plats att bo på, men vi gör ingenting åt det. Vi väljer att hålla tyst och tacklar runt med varandra på varuhusen och låtsas som det regnar. Vi alla är värda så ofantligt mycket mer, vi är värda svar till våra frågor och saken är den att det finns distinkta svar utplacerade. Tydliga fingrar som pekar i rätt riktning men vi följer dem aldrig utan hela tiden väljer vi att rikta blicken mot allt utom det som räknas. Men innerst inne ser vi dem, vet om dem och anförtror oss till dem. Det är de små och för andra obetydliga stunderna som för oss egentligen betyder allt. Bara för att vi inte pratar om dem så betyder inte det att vi inte är i behov av dem, utan snarare tvärtom. Mycket mer än vi vill erkänna så är vi i beroende av ljusen och knuffarna i rätt riktning. Vi behöver de små gnistorna i vardagen för att känna att vi är på rätt väg. För ibland uteblir alla tecken, ibland faller vi på egen hand utan de osynliga kryckorna att stötta oss mot och då blir vi så små, så rädda. Vi behöver det outsagda, sakerna som glimmar till i vår ögonvrå. De ömma händerna som sträcks genom sorlet och våra olika yttringar av samma behov efter sinnesro. Allihop behöver vi hintar att vi är på rätt väg, och när jag skrivit klart den här lilla texten, har jag nått slutet på min vandring. Jag tittar ut över ett vinterlandskap som sakta tonar över i grönt. Lyfter pennan i ett bakkast, lägger återigen ut linan över ett harrvak som ännu en gång suger ner mina gnagande funderingar i det virvlande mörkret och gör min värld mer begriplig. Hjälper min själ att hitta rätt i kroppen, som en ledstång i ett nedsläckt trapphus…