Prata med varandra
Sverige bär en sjukdom, en svårartad epidemi som förts vidare i generationer.
En djupt rotad & allt för långt gången åkomma som kallas tystnad.
Det här landet har i generationer lärt varandra att det är fult att vissa sig svag.
Man ska stänga sin dörr, kväva smärtan & snällt vänta tills allt som gör ont går över av sig självt.
Vi ska hela tiden ska vara så duktiga på allt, vi ska ständigt ha det perfekta livet & ingen annan ska minsann komma & påminna oss att vi inte är fullkomliga. Vi gör det bekvämt för oss & kallar alla som är i kontakt med sitt inre känsloliv för patetiska & ser dem mer som besvärliga problem mer än som användbara medmänniskor som vi kan lära oss mycket av.
Vi förtränger hålen i våra hjärtan som daglig dags blir bara större & större.
Vi slår knut på oss själva & dundrar fram i hundraåttio som om det skulle kunna gå att springa ifrån sin demoner, som om det skulle kunna gå att fly från sig själv.
Men det går inte att rymma från sin smärta, det går inte att undkomma gravitationen, man faller till sist & desto längre upp man hinner komma i sin flykt från sig själv desto hårdare blir fallet ner.
Det bästa är alltid att gräva i såret medan det är öppet men den moderna nutidsmänniskan har tappat bort alla verktyg till att läka sina öppna sår.
Vi har alla missuppfattat vårt verkliga syfte, vi har blivit något som inte var menat.
På bekostnad av ett konsumtionssamhällets exploatering av allt mänskligt värde har vi tappat något väldigt viktigt;
Vi har tappat förmågan att på enkla sätt förmedla våra jobbigaste känslor för varandra
& det är detta mina vänner som får våra liv att ibland kort & gott suga ”träballe”.
Vi vill så gärna att någon ska höra oss men hur ska någon kunna höra oss när vi aldrig säger något. Istället för att prata om vår smärta går vi alla omkring & tror att vi är helt ensamma i våra liv.
Det är för jobbig att möta en annan människas ensamhet, det är för smärtsamt att se en annan persons plåga. För genom en annan människans bräcklighet blir vi då skoningslöst påminda om vår egen otillräcklighet. Vi väljer istället att i våra familjer & vänners sällskap år efter år trippa fram på tå & undvika konflikterna. Vi syr ett täcke av hämningar & ängslan med vilken vi döljer våra innersta känslor med.
Men lika enkelt som genialt är svaret;
Vi måste lära oss att prata.
Med förbundna ögon våga falla i varandras armar & lita på att någon finns där för att fånga oss. Vi måste börja se att det är bara med hjälp av varandra vi kan stilla den oro som dunkar bakom bröstkorgen.
Vi måste lära oss att vi inte bär all sorg i enskildhet .
Vi måste lära oss att vi inte är ensamma.
Det finns inga enkla lösningar till varför vi mår dåligt, det finns inga enkla svar, det finns inget vi kan sätta fingret på & säga att det där är felet.
Vi har alla långa vägar att gå & det finns ingen mirakelmedicin till vår ensamhet men det finns något som hjälper en bra bit på vägen, det finns en uppmaning vi kan ge oss själva & varandra som kommer öppna många dörrar, ge oss en skön vägledning,
ett finger i precis rätt riktning;