Om de utslagna
Det pratas ofta om utslagna människor. Personer som hamnat utanför samhället, de laglösa, kantstötta och missbrukarna. Alla de som infattas i benämning som patrask och drägg. De många som trillat och spräckts mot en blågul asfalt. Det är många runt om vårt land som fastnat i ett ont krängande hjul, tappat bort sig själv bland alla möjligheter. Det är så många som vilt tryckt på knapparna och ryckt i alla spakar men förgäves, för hållplatsen har liksom redan passerats. Det liv som skulle bli så enkelt är förbi och bergväggen är så otäckt mycket närmare. Vi pratar om utslagna människorna utan att fråga oss varför de är just utslagna. Alla människor vi ser i parken. Alla krökta, vindpinade heroinister. Tandlösa fyllon och kriminella. Vi ser aldrig det som bultar bakom deras kantiga fasad. Den tunna ytan. Vi kallar människor utslagna helt i slentrian utan att fundera över det. Vad är orsaken? Vems är felet? I mina ögon "slås" människor i samhället ut på grund av att de från första början drömt för stora drömmar, tänkt för stora visioner hur världen ska se ut. De har liksom inte räckt till, inte fått rätt vägledning för att de ansetts för kantiga och därefter brakat samman och igenom. Världen går allt snabbare för varje år som går. Människor måste vara lönsamma, måste bidra med något för att finnas. Du måste tidigt ta ansvar för ditt eget liv om allt ska gå bra, bräcklighet och svaghet är något som inte platsar i år sköna värld. Är du för ojämn och obekväm, tar det för lång tid att trycka ner ditt kantiga jag i det runda hållet, då slängs du bort. Ett mycket mer rätt utgångsläge i frågan är inte att hänga upp oss på den utslagne. Vi måste fråga oss vem det är som "slår ut". Är samhället vi byggt så blödigt, så skört att människor så lätt knuffats bort. Människor som kanske bara behövt lite extra tid, lite mer fokusering i det tidiga skedet.
Jag har haft turen att ha stött på många missbrukare och mindre socialt privilegierade människor genom mitt liv. Sett många tomma, skitiga bakgårdar och trasiga resår över undernärda liv. Men jag har heller aldrig förr i samma personer träffat så många underbara, levande och varma människor. De största och mest underbara personer jag träffat i mitt liv har varit missbrukare. Det sårar mig djupt att många av dessa människor som skulle kunna ge så mycket tillbaks till vår värld, att de bara slängs bort som om de skulle vara mindre värda.
Jag lever efter principen att alla människor i samhället är förenade i en enda stor kropp. Alla bär varandras ansikten. I dina barns ansikten kan man även hitta drag av varje fyllo. Vi är alla förenande i själen. Vi är förenade därför att varje hjärta bultar lika starkt bakom varje bröst. Det cirkulerar runt en massa otur i luften och någon måste allt detta landa på. Vi måste därför ge utslagna människor värdighet och respekt för det kunde lika gärna varit vi som låg där, de bär alla på ett meddelande till oss andra att livet är en skör grej som måste vårdas och tas hand om, ett ljus som inte får spillas ut hur som helst. Det är en stor gåva de ger oss. Vi har en skyldighet att se dem, hjälpa dem och ständigt hålla ut en hand.
Det finns ett personligt ansvar i allt. Ingen människa kan rädda en annan individ om denne inte vill bli hjälpt. Vi själva är alltid den sista utposten, det är bara jag som kan ge den slutgiltiga hjälpen till mig själv att komma tillbaks från missbruk eller lämna den brottsliga banan. Jag vill inte frånta människor deras skyldighet att ta vara på sina liv, det är inte meningen med den här texten. Samhället kan inte skyllas för allt. Men samhället, alltså vi, har en skyldighet att ge det bästa stödet för att kunna ge de utslagna möjligheten att komma tillbaks. Vi måste GE individen möjlighet att kunna ta ansvar för sitt eget liv. Men allt handlar inte om "att komma tillbaks" utan att aldrig hamna där från första stund. Allt handlar inte om pengar (även om det alltid är billigare att ha en missbrukare i vård än på gatan) utan det som behövs är en attitydförändring, att vi bemöter våra mindre lyckade medborgare med respekt och värdighet. Se dem som tänkande kännande varelser. För det skulle som sagt lika gärna, kunnat vara vi som låg där och hur skulle vi vilja bli bemötta då?
Medelklassen dödar sjöng Ulf Lundell, och det stämmer delvis. I ett mer och mer borgerligt samhälle där man snackar om att socialhjälpen borde läggas på frivilliga organisationer. Där människor förvandlas till siffror och kalkyler. Där vi väljer att offra generationer för att upprätthålla en ekonomisk struktur, offra människor invid mammons barm.
Där är det viktigare än någonsin att snacka högt och mycket om de här sakerna. För den här frågan är något som sträcker sig långt bortom partipolitik, det här är ett större problem. Det handlar om en sjukdom i världen. Ett sjukt sätt att se på sin omgivning. Det handlar om att ge människor rätten att vara som de innerst inne är, ge tillbaks rätten att vara bräckliga och vilsna. Så fort vi väljer att gå förbi en medmänniska för att vi inte orkar. Så länge den ekonomiska mångfalden sätter agendan över hur vi tar hand om våra systrar och bröder, våra fäder och mödrar, våra barn och partners. Så länge vi vänder andra kinden till och bryr oss mer om billig underhållning och plast. Så länge vi gör allt detta så väljer vi faktisk att indirekt ställa upp på ett skoningslösa mördandet av våra medmänniskor. Vi kanske inte håller i yxan men vi har definitivt blod på våra händer.
Jag har på grund av en missbrukande bror träffat människor som på något sätt lever inom ett kriminellt liv och det jag flera gånger känt då är att många av dem faktiskt har mer fokus än någon på livet. Att det inuti dem finns en värld som är hel, intakt och verklig. De må vara virriga, trasiga och slitna på utsidan men långt inom, längst därinne i varje missbrukare, uteliggare och "socialfall" finns en vacker dröm om ett bättre liv. Ett liv där inte pengar eller prylar styr. Inom varje kantstött hjärta finns en eld inom och intakt, en känsla som vänt vid avgrunden och insett att livet är värt att levas bortom fin standard och blanka ytor. Att vi duger som människor bara genom att andas…..
Så frågan är kära medborgare.
Vilka är det då som egentligen är utslagna?
Ismael Ataria
Poet från Hagfors