Med hjärtat som sköld
Jag springer runt i benvita korridorer med en flammande känsla av att jag tillhör ett fantastiskt sammanhang, att jag är delaktig i något större. Något fantastiskt. Något jag inte kan sätta ord på men som plötsligt kan få mig att gråta när jag en sån här söndag går runt och drar frusna andetag. Ständigt söker jag mig till utkanterna av mitt liv, till spillrorna som bor där. Jämför allt som är med sånt som en gång var. Jag håller mina lansar skarpa, riktar dem mot allt det svarta, sånt som jag förr bjöd in men som jag nu försöker hålla på avstånd. Älska och respektera det, kanske ta en kaffe med det men hålla det på avstånd som en vän jag fått nog av. Ständigt återuppfinner jag mig själv, tröttnar på mitt ansikte och köper ett nytt. Jag lever för att brytas ner och byggas ihop igen. Kan aldrig bestämma om jag är lycklig eller sorgsen, kanske båda, men det är just allt sånt jag är trött på. Allt detta KANSKE. Jag har tröttnat på att i dunkel treva mig fram längs marginalen och gång på gång trycka mig förbi så att endast jag kommer igenom men att allt jag lärt mig rasar till marken bakom mig och den trånga springan. Jag vill bevara allt jag hittar, kanske tappa det men ändå lyckas bevara det som räknas i det jag hittade. Ibland känns det som jag glömmer bort de jag verkligen älskar för att jag är för upptagen med mig själv. Jag håller mitt hjärta som en sköld mot alla jävligheter i världen, visst, jag är mycket stolt över det men ibland är det som att den kärlek som människor omkring mig vill ge också studsar undan på den skölden. Många är det som kommer och vill in och jag vill då inget mer än att släppa in er alla. Jag är så rädd för att inte duga något till, att mina byxor faller till marken medan alla andra fullklädda pekar ut mig med skrattande fingrar. Jag är så rädd att ses som tom och ihålig för att jag inte vågar bre ut mina vingar. Jag är en stor, öppen varm dörr som ibland gör sig själv så liten för att han är för feg. Jag menar inget ont. Det är bara det att jag blir så rädd för den stora, stora världens hårdhet att min lilla, lilla mjukhet stänger in sig själv i tron att den inte är värd någon annans mjukhet, att den inte duger. Jag täpper till alla kanaler till mitt hjärta och blir stängd när jag bara vill tycka om fullt ut, vill bara vara mig själv med dig. Jag vill inte spela spel eller leka någon jag inte är. Jag vill bara sträcka ut mig själv tillsammans med dig och duga för den lilla bräcklighet jag besitter. Bilda ett varmt nystan rullad ut i mörkret för våra händer att följa in till det som räknas.. Jag vill bara lära känna dig utan emballage, för jag gillar dig verkligen och jag tror att den här världen, trots sin hårdhet, på sina ställen är tillräckligt mjuk för våra händer att gemensamt tränga in och bryta loss en gemenskap som kommer göra våra liv lite skönare att leva. För jag gillar dig verkligen, jag tycker du är vacker och intressant…