Med armarna mot himlen
Som författare har jag en liten favoritsysselsättning, ett roligt tidsfördriv då jag befinner mig på allmän plats och har lite tid över. När jag sitter på ett café, en restaurang eller står mitt i ett köpcenter kan jag för en stund släppa allt omkring mig och fantisera om de människor som omger mig. Det är spännande att hitta på historier till alla okända som för stunden kretsar runt i lokalen, flyta ut i folkmassan och till de anonyma ansiktena hitta på levnadsöden och spännande historier. Allihop bär vi på erfarenheter som gör oss till de vi är, inre upplevelser som sätter sig i våra ögon, ansikten och hållningar. Det skapar karaktär och det är precis det som gör det så spännande, att i hemlighet vandra med blicken över en folkmassa och iaktta andra. Det finns så otroligt många karaktärer därute. Varje människa bär på särdrag, en unik färg och tillsammans bildar vi alla en palett som kan användas till att måla våra vardagliga små dagdrömmar med. Timmar kan gå där jag sitter på en stol eller en bänk och planlöst vandrar mellan passerande främlingar och hittar på personskildringar, den ena historien värre än den andra. Ibland är det storslagna öden som inspirerar mig och fyller mig med hopp och styrka, ibland är det trasiga liv som nästan får mig att brista ut i gråt där jag sitter och fabulerar över kaffekoppen. Det finns en stor känsla i dessa osynliga små möten med mina okända medmänniskor, jag fylls av samhörighet, en känsla som säger mig att jag aldrig är ensam utan en del av något som är så mycket större än vad jag själv är. Att känna in andra människor och för en stund, i tanken, uppleva deras liv ger perspektiv och inspiration till att leva mitt eget. Sedan spelar det ingen roll om personen i fråga verkligen är på det sätt som jag uppfattar honom eller henne. Det är själva upplevelsen inuti mig som är den stora behållningen.
Poeten Gunnar Ekelöf skrev en gång att det som är botten i dig även är det som är botten i andra, de känslor som ligger längs inne i dig är samma saker som känns längst inuti mig.
Jag tycker det är en fin tanke, att vi människor är sammankopplade och bundna till varandra genom våra känslouppfattningar, ändå är det just det vi människor verkar ha svårt att förstå. Det faktum att vi alla är förenade, att våra grannar med sina funderingar egentligen är skrämmande lika oss själva och det vi går runt och tänker på.
Vi människor har svårt att närma oss varandra, ändå är det närheten till varandra vi söker mest av allt. I tanken varje dag håller vi ut våra händer och hoppas att vår omgivning ska uppfatta oss som bra människor. Ständigt söker vi efter mening på fel ställen, det är en paradox vi alla lever med. Samtidigt som vi törstar efter kärlek och värme från våra medmänniskor så är det även denna närhet som skrämmer oss. Vi skriver långa romaner och pjäser om ämnet, bygger gigantiska samlingslokaler, driver ändlösa diskussioner i filmer, radio och tv-program för att prata om den där känslan av ensamhet som skaver inom våra hjärtan, ändå vågar vi aldrig göra en sån enkel sak som att prata med personen som sitter bredvid oss på bussen. Vi envisas med att göra allt så komplicerat när det själva verket är så enkelt. Att närma sig det högst mänskliga i en annan person är att riva alla murar inom sig själv och våga visa allt det där vi vanligtvis skyddar och döljer. För många gånger är våra innersta hemligheter alla andras vardag. Vi människor är experter på att krångla till allt. Vi riktar våra stjärnkikare mot rymden och söker frenetiskt efter liv på andra planeter. Vi lyfter upp blicken och letar bland kometer, galaxer och stjärnor efter tecken på att vi inte är ensamma. På något sätt är det då som om vi glömmer att vi faktiskt redan har varandra. För många av de där människorna vi stressar förbi varje dag kan faktiskt vara det bästa som hänt våra liv. Den störts rymd vi har att upptäcka är kanske den mänskliga rymd som dagligen omger oss.