Lojallisten
Bjälersnö och braskande kyla
långsamt krypande
hand i hand med kvicksilvret
och det sista nattåget
som äter sig väg genom urberget
Sovande, snöigt orörda vägar
skavande kring husen
med tjocka pelare ringlade
upp bland stjärnor
och hem till kanske
gud
Skuggor, barriga och jättelika
slagna och resta ur jorden
sträckta upp som skydd för månen
utan att nå fram
Så upp till topparna-nästan,
att barriga spöken blir till
klagande
brölande mot natthimlen,
fastsatta i det vintertigande landskapet
stillsamt tysta och stolta
mot den frostiga skyn där volymen sänks,
bortom nejden skruvas ner
som av en jättelik hand
framsträckt över bergen
Inom och i skydd av templet
Sitter jag omgiven av ikoner,
tända ljus och känslor
som faller på knä
framför altaret med det korsfästa
födelsedagsbarnet
I bänkraden fastspikad
inuti en sakral gemenskap
med knottrig hud krypande
och nynnande med i
O helga natt
I tårar men i tanken, visst även
stjärnglitter och julklappar
med magen, visst också fylld
av julbord, pralin och knäckmängder
så till den mild grad
att jag snart måste lämna andakten
för att vanhelga
den kristet rena toaletten
Men även röda band över hela jorden
i en synkroniserad vals
med traditioner och varsamma händer
som i mörkret runt om vårt klot
äntligen för en stund,
håller om varandra
vaggar vanvett lite lugnare,
som såhär års
lättsamt promenerar fram på
våra mjukare sidor
pillar lös lite mys bland all stress
säger,
God Jul och gott nytt år
får oss att ändå skimra lite sken
bland allt det hårda
Sträcka ut armarna och omfamna
glöggen, luvorna, paketen
och skräcken över att köpt fel,
se ögon säga
men bakfram mena precis tvärt om
under parollen,
Tack, precis vad jag önskat mig…
samma sak varje år under granen erinra
och köra in kassetten
I själens bandar trycka på play,
minnas varför vi
firar och finns
med andan i halsen
höra dörrklockan fästa
i samma gamla tomtedräkt,
pappa
Återigen leka teatersmart,
för familjens skull bli brobyggande
bror eller syster
höra sig själv snickra,
till minstingarna viska
Vem kan det vara…
i flera dagar skava runt
och väga kärlek på våg
med tålamod som motvikt
Tillsammans med familjen,
tära lite
men ändå alltid
mysa
skratta till nästan som barndom
när samma docka återigen säger
Mamma
Bli whiskyljum och gråtmild
när Carl-Bertil
förbluffar sin far stum och stolt
Lyssna till evangelier
och tomtedikter
lite med dövörat
liksom, mest för att det
hör till
Sätta handen mot pannan,
speja över vidderna
de kullriga själamarkerna
och när ingen ser,
i smyg,
plocka de bästa ur det nedersta lagret
Midnatt som råder och tysta
stilla gårdar som vältrar
vänder och skrattar tomteskratt
hohohoho
hosianna och Davids son
som doppar gryta
och kokar knäck med en galen anka
på jakt efter mormor med löständerna
sovande runt barnskrik
och överförfriskade släktingar som
äter huset tomt på lugn och ro
Liksom, Nej! Nej!
Måste ut!
på känn treva ut i mörkret
och med flit glömma
att stänga dörren
Sträcka ut en hand
och nudda
en stor och varm ensamhet
men kvar i soffan bli
och sakta vänta ut kvällen
i skydd av det flimrande ögat,
den digitala tröstens
flammande sken
Sen när alla lagt sig
och pappersprassel
lastar korgen ikull
Brända mandlar blandat
muggen full,
genom fönstret druckits klart
och rockkragen vikts upp,
vinglat ut sina steg i midvinternatt
Då där i det tillsynes
obemannade mörkret
fullt av dunkla hus med tända munnar
som gurglar familjer och skratt,
spottar ut lycka och värme
över de knarrande stegen
bort
nära i tanken
men långt ifrån flyktvägar
och bortförklaringar,
som ett spårljus
för sin egen gudomligheten
på jakt genom natten
efter ett ögonblick som bara
lyssnar
Då, sen
där
på plats i templet
med händerna samlade i knäet
och i bön hör nåt stå i dörren,
andas tungt
och gå in i själen
till tonerna av
O, helga natt!
Triumfera för männiksoöra
med parader inuti
som kliver fram
och sätter lägereld under tilltron
värmer bort
allt som agerat oense med liv och leva
liksom bli
en fotmassage för de gångna månaderna
en duschskrubb för den grå vardagen
ett språk som ingenting säger
men som ändå förstås
Att i sanningen sitta där och bäva,
inför allsmäktiga andetag sluta sträva
och bara följa
flödet från den kärlek
som bara kan upptäckas
en gång om året
Känna själen lyfta från bänkraden
och dimmbryta genom vägen
möta andlighet på halva vägen
och gråta strida strömmar
som trappsteg,
upp i en känsla som klipper hål
och fångar upp
upp, upp bland molnen
Ett andligt skall
att inget liv levs förgäves
att ingenting är förkastat
att allting, allt
är heligt
och när ceremonin är över
sitter jag där
snyftande och förlöst
kvar på samma bänkrad
fast ändå inte
Portarna öppnas
och templet
rullar ut sin människotunga
över den snöiga
uppfarten
Jag tar några steg
ut och upp bland det tindrande,
snurrar runt trädtoppen
med tanken fylld
av frid
Lyssnar till det tysta ljudet
av snö som faller,
ljus i granarna skimrande och lena
och när jag tar mina steg
nerför kyrkogården
kan jag känna levande och döda
skaka hand i julnatten,
sträcka händerna ur gravarna
och vibrera i nacken
som en roman nedtecknad i ett ord
som att springa jorden runt men ändå stå still
att för ett ögonblick förstå
den stora,
grandiosa designen
vi alla omges av…
Att mitt i bläckmassan,
existera, sväva
som en prick
ditsatt för ett enda syfte
att snitta tiden,
snegla över axeln
och försvinna
I skarsnö
lämnat avtryck
under
tyngda granar
Liksom, veckla ut en stjärnhimmel
och sätta ut ett kryss
dit där värmen och meningen
som alla tycks tappat bort
går
att finna igen…