Leva och låta leva
Jag är en så kallad medberoende. Jag har levt större delen av mitt liv med en missbrukande bror. Än idag kommer jag ihåg samtalet då vi fick reda på att min bror hade börjat missbruka droger. Jag kommer ihåg mammas blick då hon lade på telefonen och berättade för mig hur allt låg till, kommer ihåg den stunden som en tydlig skiljevägg mellan före och efter. Det var som om jag efter den dagen började leva i skuggan av min bror, att hemmet inte längre innehöll den trygghet som jag tagit för vana genom min uppväxt utan helt plötsligt blev till ett minfält av känslor som jag var expert att läsa av och tydda signalerna på. Jag började läsa av stämningar, höll mig i utkanten och lät min livskvalitet bli beroende av min Mamma och min broders, för bara jag visste att alla andra mådde så kunde jag också må bra. Jag började i tanken att leva ett steg längre än alla andra. Jag ville ha koll på varje kliv min familj tog och sådär rasade åren på. Jag blev äldre, började gymnasiet, slutade gymnasiet, började jobba och satte igång mitt liv men samtidigt under alla dessa år har jag aldrig riktigt fullt ut agerat aktören till mitt eget liv. Mitt medberoende har funnits där i hälarna på mig. Jag har aldrig sagt ifrån, aldrig mött emot utan bara hållit mina tankar för mig själv. När jag i möten med människor inte fått klara besked har jag bara antagit en massa grejer, jag har piskat mig pliktskyldig och för andra satt mitt eget liv i pant för att utföra handlingar jag trott vara rätt för min omgivning.
Efter att många år nu har passerat är min bror fortfarande ute i missbruk, jag har ingen aning hur det kommer gå, jag lever i samma ovetskap nu som för sjutton år sedan men något har förändrats, JAG har förändrats. Jag har genom otaliga anhörigbehandlingar och möten med terapeuter, och andra medberoende lärt mig något. Jag har lärt mig att mina problem inte endast bottnar i min brors drogproblem utan även i mig själv och mitt eget tänkande. Jag har lärt mig att jag faktisk kan släppa taget, att det inte går att påverka någon som inte vill bli påverkad. Jag kan hålla kärleken med öppna händer och finnas där som ett stöd för honom men ändå sätta mitt eget tillfrisknande i främsta led. För det bästa stödet vi kan ge en medmänniska är att släppa taget, att verkligen respektera och älska någon är att låta personen ta ansvar för sitt eget liv. Om vi fortsätter att trippa fram på tå för vår omgivning möjliggör vi det sjuka att förbli sjukt. Det mest älskvärda vi kan göra är att sätta ner foten och först gå till oss själva och se vilken roll vi har i det hela, leva vårt liv och låta det vi inte kan påverka leva sitt eget. Endera kortar vi av resan mot det oundvikliga slutet eller så får den närstående en gåva av oss, hon eller han får insikten att det är bara dom själva som kan påverka och förändra sitt eget liv. Det finns en sinnesrobön som ofta förekommer på behandlingshem, den lyder på följande sätt. Gud. Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Alltså, Gud ge mig möjligheten att sluta bry mig om det jag inte kan förändra och istället inse att den jag kan förändra är mig själv. Och genom att hjälpa mig själv kommer jag i slutänden även hjälpa dom som står mig närmast.
Det finns en möjlighet att det här inte slutar bra, att min bror kommer att gå under i missbruk men jag tänker inte låta min kärlek stödja honom fram till undergången. Det är upp till honom att bestämma hur han vill ha sin framtid. Med det här menar jag såklart inte att jag slutar älska honom eller finnas där om han behöver mig. Jag ställer mig bara lite mer på sidan låter det som vill ske hända av sig själv. Vi kan inte tvinga människor friska. Kärlek är inte ett ankare vi ska använda för att sätta fast våra närstående, utan det är vinden vi blåser varandras segel med. Vi kan inte gå runt ett helt liv och anta en massa saker. Vi kan inte låta vårt kontrollbehov förstöra livet. Vi måste lära oss att släppa taget och istället rikta den där fattningen inåt, mot våra egna hjärtan. Det finns en stig som leder fram ett bättre mående, till sinnesron och den börjar inifrån oss själva.