Fast mellan längtan och väntan
Jag bor mitt i ett litet samhälle som heter Hagfors. En liten bruksort mitt i Värmland, ni vet, en sådan där typisk småstad man stöter på lite var man än kommer i Sverige. Omgiven av ungefär 13.000 andra själar bor jag mitt i storskogen och lever mitt liv bland sjöar och stora blånande berg. Här finns en handfull affärer; badhus; bibliotek; ett järnvärk; en nedlagd slalombacke och såklart det för småstäder signifikativa överflödet av pizzerior. Det är nio mil till största stad och på vintrarna är det så mörkt här då gatlyktorna släcks att när man är ute och går inte kan urskilja om den man möter är en människa eller om det bara är en buske. Jag har bott i Hagfors större delen av min hittills levda liv med ett par kortare försök på annat håll, många gånger under de här åren har jag funderat på att för gott flytta men det har liksom aldrig blivit av. För att bo i en småstad innebär en inre tvist, det innebär för mig att jag är kluven i två delar. För på ett sätt gillar jag att bo på liten ort, gillar närheten till naturen, mystiken och skönheten i den granskog som finns alldeles runt hörnet. Det är skönt att vara igenkänd och slå näven i en hälsning till var och varannan som passerar. Det är skönt att kunna rymmas och verka i det lilla perspektivet. Jag tror att livet med dess innehåll med inspiration och allt kommer även om jag råkar bo i en småstad, jag tror att det går att göra min grej trots att jag bor på liten ort. Men i mina svartare stunder är Hagfors bara en sovstad, en spökstad där det känns som om alla känner alla men ingen känner mig, att lyckan ligger överallt utom där jag för tillfället befinner mig.
Ibland blir jag bara för gnällig, jag vet om det, ibland sätter jag på mig den där offerkoftan som författaren Mia Törnblom pratar om och knyter den alldeles för hårt eller i mitt fall handlar det nog inte ens om en kofta utan snarare en offeroverall. Ibland blir den där småstadsångesten som bor inuti outhärdlig. Den där längtan bort till något jag inte riktigt vet vad det är, jag vill fly och försvinna till en plats där livet är så mycket mer fantastiskt men ändå gör jag aldrig slag av saken utan stannar kvar.
Det är tryggt att bo kvar på sin hemort men trygghet bor alltid granne med trisstes och det är allt för lätt att låta åren gå och i farstun stå med väskorna packade men ändå aldrig dra, ständigt väga fördelar mot nackdelar och aldrig ens pröva att bo på annat håll utan bara sitta kvar och gnälla för att jag sitter kvar. Sådär kan jag hålla på ett helt liv tills jag vant mig vid min lilla bygd så att jag tillslut inte kan leva utan den, precis som en livstidsdömd fånge blir van väggarna i sitt fängelse.
Jag tror egentligen att den rotlöshet vi känner inför vår omgivning egentligen är ett tecken på något annat, den speglar den inre kamp vi alla utkämpar med våra liv, rädslan att förgängligheten ska ta oss innan vi hunnit göra allt det där och se allt det där våra hjärtan säger till oss. Samtidigt finns det en skräck att mista tryggheten och klippa bandet med det som gjort oss till dom vi är, att en flytt skulle innebära att vi tappar vår identitet.
Det finns en risk att jag lurar mig själv en framtid, en livslång romans mellan mig och min lilla hemstad. Jag kanske bara ljuger för mig själv av rädsla för att ta steget och förändra mitt liv men hur som helst är det skönt att sitta här omgiven av storskogen och lugnet. Hamra ner mina drömmar på datorn och uppkopplad till världen, stillsamt vila i tanken att jag faktiskt når ut lika bra här som om jag skulle sitta femtio mil bort, någon annanstans. Men det händer väll titt som tätt att jag lyfter blicken ut genom fönstret, över de där blånande bergen och drömmer mig bort. Önskar att jag var någon helt annanstans, för ibland slås jag av den där känslan att det finns så mycket fantastiskt som mina ögon, min själ, mitt liv kanske aldrig kommer att få se. Så många möjligheter som likt gnistrande diamanter utspillda över hela vår planet kanske aldrig kommer bli plockade av just min hand.