Ett vårtal
Det ligger något i luften. Det är något som förs mot oss, sakta. En närmande känsla stöpt i värme. Lätta fingrar drar ner vintern som en dragkedja, öppnar för lättare kläder och klarare himmel. Vi torkar av borden och ställer ut sånt som gömts för kylan. Dagarna blir ljusare och ljusare och gruset ligger knastrande torrt över radhusområden, skogsmark och blåa berg.
Det ligger en värmande vår i luften, en vind som blåser varmt runt det innersta. Det finns en känsla i våra hjärtan, en öm aning spänd genom luften.
Vi har lämnat en vinter bakom oss. En tid av innesittande och väntan. Vi har länge vridit och begrundat våra liv. Skrattat, gråtit och väntat ännu mer men nu är våren här och med den är det en känsla av hopp som återvänder. En känsla som talar om värmen och ljusets återkomst.
Vi har många gånger under den gångna vintern satts i prövningar. Liksom funderat om livet vi lever verkligen är det liv vi vill leva. Vi har funderat och i tanken gnagt varje natt vi legat vakna. Tankar, dessa tankar som kretsat i våra huvuden precis innan vi somnat. Den ridå av hopplöshet som plötsligt fallit när vi nästan somnat och tänkt hela vår värld hel igen. Alla dessa måsten. Alla dessa små problem och frågor vi ställt oss själva fast de från början kanske aldrig ens funnits. Vi har pulsat fram i snö, slask och tvivel för att ta oss ända hit, för den här vintern har som alla andra vintrar varit tung att gå. Så många utlandssemestrar vi planerat med aldrig tagit. Så många ljus som bränts till roten för att stilla vår hunger efter livsglädje. Alla dessa pizzor vi beställt för att vi inte har haft ork idag heller. Detta hål i hjärtegropen efter frågor till alla svar som samhället ger oss. Så många gånger vi ljugit i fikarummet när vi svarat ”Bra” på frågan ”Hur mår du”. Så mycket väder vi pratat om för att kunna undvika det vi egentligen vill säga. Så många gånger vi tittat i spegeln och funderat om vi ärvt våra fäders tunnhårighet, våra mödrars grå tinningar eller bara undrat om våra kroppar duger som de är. Alla dessa mil vi trampat fram till konsum för att kunna köpa vårt godis och stilla det skrikande barnet inom oss, rikta blicken bort från det egentliga problemet. Så många gånger vi dansat runt i våra rum med ett öga spänt genom fönstret, ut i mörkret med en rädsla att någon kanske såg oss. Alla dessa julklappar vi öppnat, stirrat ner och med munnen full av glögg och pepparkaka ljugit, åh….precis vad jag önskat mig.
Vi har under den gångna vintern hållit andan under vatten. Dragit tillbaks en massa saker vi egentligen velat säga och göra och vi har gjort det för att passa in i den snäva mall vi tror att samhället vill ha. Vi har kapat och ansat, klippt och fixat för att passa in och vara alla till lags. Alla utom oss själva.
Vi människor är en lustig ras. Vi är kapabla att skapa så otroligt mycket, drömma så stora drömmar. Tänka så djupt men ändå väljer vi att stänga valvet bakom oss. Väljer att stänga till och låsa om oss. Vi pratar med våra medmänniskor, skrattar med dem, till och med gråter och älskar dem. Men samtidigt, runt våra middagsbord. På våra arbetsplatser. I våra skolor, badhus, på byggarbetsplatser, restauranger, i konsumbutiker, och på gatan vi dagligen vandrar bygger vi murar mot varandra. Vi ser det inte men dagligen lägger vi bricka efter bricka runt oss själva. Inte för att vi på nåt sätt vill var jävliga, utan för att vi är så rädda att visa de ansikten vi innerst inne bär. Visa vilka vi egentligen är, så rädda att nakna stå inför varandra och bara var en människa utan alla dessa skyddsnät. Vi människor är så små och så rädda. Bräckligheten inuti våra hjärtan är något vi vårdar ömt som en taggtrådd, tror vi är helt ensamma om den. Att svaghet och sorg är något man ska skämmas för och hålla för sig själv, bakom gardinen sitta hemma och skämmas. Men så är inte fallet och har aldrig varit. Skörhet är något som bor inuti oss alla, det är något vi inte ska behöva skämmas för. Tillkortakommande är något fint och värdefullt. En tillgång som leder fram till mjukheten och ömheten inuti det mänskliga hjärtat.
Dagligen glider vi fram på så många ytor utan att tränga igenom. Vi besitter alla så fantastiskt stora tankar och idéer som skulle kunna förändra allt om vi bara vågade plocka fram och visa dem. Lycka är för många ett diffust ord som är synonymt med en lång vandring och ett mål svårt att nå. Men det jag vill säga är att vägen inte alls är lång att gå, det handlar inte om att göra några stora uppoffringar för att nå lyckan. Det handlar bara om att glänta och släppa ut det som krafsar bakom själens dörr.
Sommaren är antågande och utanför står nu våren och värmer liv i vårt lilla avlånga land och det är i detta nu som möjligheterna finns. Det bor ständiga tillfällen att låta blomman inuti våra hjärtan spricka upp och slå ut över våra liv. För vi lever alla fantastiska liv. Det finns så otroligt mycket som bara väntar på att hända, bara vi vill och ser till att det händer. Varje dag är en ny möjlighet att sträcka ut sin hand, som en blomma, mot en annan medmänniska och ge näring. Tillsammans slå ut över ett liv som plötsligt blir så mycket mer spännande.
Det är vår i luften. Låt murarna omkring er smälta som snö och fatta er grannens hand. Kasta ut allt ni har inuti hjärtat och var inte rädda för att ni är människor, gå stolta ut och möt solen. Vi har alla svagheter, brister och sorger. Vi bär alla små sår inuti våra hjärtan, må rispor av en massa osagt. Vi vandrar alla samma krokiga stråk inuti våra hjärtan och om vi börjar prata om våra problem, våra sorger och vårt djupa tvivel. Kanske till och med pratar om döden, högt mycket och länge. Då kommer vi märka flera ansikten i utkanten, lysa till och uppenbara sig. Vi kommer hitta så många människor som känner likadant och då kommer vi aldrig mer vandra den krokiga stigen i ensamhet. Vi kommer tillsammans hitta fram till en gemenskap. Det mörka kommer inte längre vara lika svart därför att tusentals dunkla hjärtan tillsammans kommer att lysa upp vägen framför oss. Tillsist kanske vi människor kan göra våren inuti våra hjärtan immun mot framtidens vinter…..