En sportfiskares bekännelse
Mitt namn är Ismael Ataria. Jag titulerar mig poet, krönikör, författare och artist. Jag reser ständigt runt i Sverige med mina poetiska scenshower och skriver för flera tidningar och radioprogram. Skrivandet är för mig något som ständigt funnits vid min sida genom mitt liv och är mitt sätt att förhålla mig till min omvärld. Det är en viktig komponent som jag aldrig skulle kunna vara utan och jag är tacksam att jag numera delvis kan praktisera det som yrke. I mitt liv har naturen också en central och mycket viktig del. Det är en källa att hämta kraft för att orka med det här livet jag lever och en stor passion har alltid varit att vandra med fiskespö längs en älv eller sjö. Tidigt i min barndom fann jag i fisket min möjlighet till sinnesro när jag tillsammans med min pappa och farfar ofta följde med ut på fisketurer runtom mina Värmländska hemtrakter. Flugfisket blev den fiskemetod som passade min själ allra bäst och många vinterkvällar satt jag ensam med mina fiskeböcker och flugbindarstäd och kände hur vattnet sakta rann fram under trygga broar. Min tidiga barndom förflöt utan större motstånd men när det blev dags för högstadiet vände sig livet mot mig för då blev jag en av de där killarna mitt i klassrummet, en av ”töntarna”. Ni vet de som inte är mobbade men inte heller omtyckta utan väger lika mycket som luft. Jag kom att tillhöra de som inte är nog utstötta för att sitta längst bak och inte nog studiemotiverad för att sitta längst fram utan blev förpassade till det anonyma mellanrummet där jag satt och sneglade på de coola killarna som bråkade med snyggtjejerna och önskade att jag också kunde vara lika cool. Varje dag gled jag in som en dimma över skolgården och höll mig i utkanten, jag hade en handfull vänner men höll mig mest ensam. Mina timmar i skolbänken var bara en väntetid för att få komma hem och bege mig ut i skogen för fiske tenderade mer och mer att bli mitt blixtlås i vardagen där jag fann min tillhörighet, mitt andrum.
Jag började som ung mer att likna en liten gubbe som hellre satt vid lägerelden sena kvällar och filosoferade över sotpannas puttrande än trimmade mopeder och tjuvrökte bakom skolmatsalen. När mina kamrater lärde sig innebörden av ordet föräldrafritt lade jag omöjliga ord som wipfinish och backinglina till mitt ordförråd. När andra ungdomar fick sina första sexuella erfarenheter och kräktes av för mycket hembränt så låg jag stilla under träden och läste Hans Lidman och Mickael Engström. När andra killar dreglade över storbröstade kvinnor i porrtidningarna så torkade jag bort mitt saliv från Nappa och Nytt katalogens senaste spöarsenal.
Mina unga år kunde ha varit en skyddad flugfiskande dröm att leva i, en stilla väntan efter vuxenvärldens intrång, om det nu inte blivit så att moder natur plötsligt ville något annat. För över bara en natt var det något inuti mig som förändrades för all framtid. Det var som om någon tryckt på en knapp och släppt den stora hormonatombomben rätt ner i mitt lilla pojkrum. Plötsliga fick det bultande intresset för det andra könet att skaka om mig där jag stod i vadarstövlarna. Från att vart en lillgammal enstöring som vid strandkanten kunde sitta i timmar och begrunda de vakande öringarna och i lugn och ro fundera över flugvalet blev jag en snurrig ungtupp med kåtslag som tänkte mer på varma, vackra flickbröst och grovhångel än vulgatakläckningar och flugspöklasser. Ibland kunde jag ägna ett helt fiskepass till att springa runt och leta efter någon gammal övergiven koja där jag visste att man med lite tur kunde hitta undangömda porrtidningar. En tanke som till och med nu för tiden kan slå mig när tristessen kommer krypande runt forsnacken och stimulerar mina våtare delar av fantasin.
Den ångest som mitt plötsliga och skoningslösa uppvaknade förde med sig går inte att beskriva i ord. Den känsla av att det fanns så mycket mer i livet än fiske och natur skrämde slag på mig, en port hade öppnats och en ordning hade rubbats. Jag befann mig i ett ingenmansland där det plötsligt kändes som om jag slösade bort mitt liv där jag stod och viftade den där lilla flugan för att fånga varelser som faktisk står längre ner än grodor på evolutionsskalan. Jag fick mitt livs första identitetskris men när det blev dags att välja gymnasieinriktning valde jag ändå att plugga något med fiskeinriktning. Jag flyttade hemifrån och började en vattenbruksskola i Hällefors. Jag ska inte gå in så mycket på vad som hände under mina tre år men jag kan väll säga såhär, fiske blev kanske det jag minst brydde mig då min gymnasietid innebar en revolution för mig med fester, punkmusik, poesi och tjejer. Jag tog då igen hela min högstadieperiod och allt det jag förlorat genom att ligga stilla inuti min trygga lilla fiskekokong.
Nu för tiden när jag blivit lite äldre har jag en avslappnad och kanske mer hälsosam inställning till mitt fiskeintresse. Jag tar så ofta jag kan chansen att bege mig ut i skogen tillsammans med mitt flugspö men vuxenvärldens allt med pockande uppmärksamhet gör att jag inte längre har samma tid att ägna mig åt min kära hobby. Fiskeintresset finns ändå där bredvid mig, jag kan inte leva utan det. När jag är ute på mina turnéer försöker jag alltid ha med mig ett fiskespö i bilen om jag så hända skulle komma i närheten av något vattendrag. Fisket kommer alltid vara mitt stöd i livet. Min krycka i vardagen som hjälper min själ att hitta rätt i min kropp, som en ledstång i ett släckt trapphus.