Det gudomliga arbetet
Tänk att vakna en dag och märka att den insiktsfulla hjässan klättrat högre upp på skallen, att man har börjat tappa bort sig själv. Tappar jag ett ben ringer jag ambulansen men vart ringer jag om det är själen som börjat trilla av?
För ungefär sex år sedan sa något stop inuti min kropp. Jag rasade ihop på golvet hemma i lägenheten och kunde inte andas. Jag lade mig på sängen, det var inte bekvämt. Jag satte mig på stolen, det var inte bekvämt. Jag lade mig på golvet, det var inte heller bekvämt. Min kropp hade under allt för lång tid av inre stress sagt ifrån. Jag kollapsade helt enkelt, det var inte ett kraftigt sammanbrott men tillräckligt för att jag skulle inse att min livssituation var ohållbar, det var som om en väckarklocka hade ringt. Jag har tagit mig själv i kragen sedan dess och jobbar idag på att leva i någon slags balans med allting, en gyllene jämvikt mellan jobbet och hjärtat. Det är allt för enkelt att stressa vidare i det här livet, att se varje måndag som en motgång och varje söndag som ett svek. Det kostar på att modigt leva och föröka ta vara på den tid som i detta nu ligger framför fötterna, det är ett hårt jobb.
Jag har så lätt att låta saker och ting som ska utföras vänta tills imorgon, låta det där mötet, telefonsamtalet eller brevet skjutas upp till morgondagen. Det är så lätt att tänka att tiden är på min sida men tiden är aldrig på min sida tillräckligt länge så jag kan ta den förgivet. Tiden är en färskvara som bör skördas medan den finns. För oss människor är det så lätt att förlora gnistan som ger oss insikt om att vi ständigt måste sträva framåt. Den där känslan som betyder mer än månadslöner, skinnsoffor eller jordenruntresor. Det är allt för enkelt att ligga kvar om morgonen och låta dagen bara gå, för att den inre motivationen plötsligt saknas för en stund.
Det bor en kramp inuti mina drömmar. Tätt intill min största vision bor även en stor sorg för då jag följer mitt hjärta hänger det även med en stig av slaggprodukter. Tvivel, leda, otillräcklighet och rädsla för att misslyckas är varje dag tätt i mina fotspår. När jag kliver framåt är jag så rädd att dörrarna bakom mig ska stängas för gott, rädd att livet inte ger mig tillträde tillbaks om jag skulle misslyckas. Att vägen jag vandrar är helt fel och att det bara är jag som inte märkt det men jag vill tro att det ständigt finns vägar som leder oss människor rätt hur krokiga och jävliga de än ter sig. Kanske inte dit vi tror alla gånger men de kommer leda fram till vårt levnadsöde, hur de i slutänden än väljer att visa sig. Kanske kommer vi leta en hel livstid, kanske kommer vi aldrig fram och när allt kommer omkring är vi kanske redan framme. Vår tid, den vi alla väntar på, är kanske den som existerar här och nu. Livet passerar kanske utanför vårt fönster medan vi sitter och grubblar. När vi funderar och ifrågasätter faller det kanske gnistor av hopp i varje sekund. Till och med när vi sitter där, arbetslösa och till synes bortkomna kanske det faller gnistrande möjligheter i varje sekund som passerar. Nästa som om det ligger en mening i varje andetag vi tar, att vi egentligen redan är färdiga, att livet inte kräver mer av oss än att vi andas och existerar. Nästan som om vi fått ett gudomligt arbete, fått förmågan att leva.