Den svarta utkantens tröst
Jag brukar ta långa promenader på kyrkogården, det finns ett lugn och en frid över dom strövtågen. Jag har alltid funnit en stor sinnesro att för någon timme planlöst vandra runt bland alla gravstenar och läsa namnen, funderar kring vilka levnadsöden som ryms bakom ristningarna i de vilande stenarna. På kyrkogården ryms en mjuk stillsamhet, en känsla av att allting ligger på sin exakta plats, en tillrättalagd kraft som säger att livet är en dyrbar gåva som finns tillgänglig just här och nu, en slags påminnelse om man så vill.
Döden är något som är det mest naturliga vi har omkring oss men ändå har vi så svårt att prata om den. Det faktum att vi alla faktiskt en dag kommer stelna, bli blå, rasa ihop och dö skrämmer oss. Vetskapen om bortgången som väntar oss alla stressar och får oss att fatta ett krampaktigt grep kring vår lilla levnadstid men vi får inte glömma bort att vi trots allt lever här och nu. Det är som om vår egen död ibland ställer sig i vägen för vår vilja att fullt ut leva. Poeten Tomas Tranströmer skrev såhär i en av sina mest kända dikter, mitt i livet händer det att döden kommer på besök och tar mått på människan, det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta. Jag tycker att den dikten dels förmedlar en skräck över förgängligheten i livet, att ingen undgår det slutgiltiga frånfället men det ryms i samma ord även en tröst, en påminnelse om att vi trots allt lever och att gå och oroa sig för något så högst självklart som döden skulle vara som att gå och oroa sig för livet självt.
Det finns ett par människor som haft ett otroligt inflyttande på mig och mitt liv men som hastigt dragits bort från den här välden men även om dessa människor inte längre finns med mig så kan jag än i dag känna deras närvaro omkring mig. De vandrar nu vid min sida och hjälper mig att fungera i världen. De finns alltid med mig och skänker mig tröst närhelst jag behöver och jag brukar ofta prata med dem i min ensamhet. Må hända att de inte synlig för mitt blotta öga men jag vet att de finns där och lyssnar, iakttar och ibland tröstar mig.
Den påtagligaste sorgen i döden, när någon närstående lämnar oss tror jag är att vi under en lång period inte kommer få träffa den personen i det fysiska livet, kommer inte få möjlighet att kram, prata och skratta med honom eller henne. Det finns i döden en stor sorg men som samtidigt rymmer en ännu större tröst för den här personen har aldrig lämnat oss då döden enligt mig inte är definitiv, jag tror att det är bara ett skifte av planhalva, en passage till något annat. Många är vi som sörjer människor i vår närhet som gått bort från oss. Människor som genom sjukdom, olyckor eller ålderdom lämnat oss bakom med saknad och längtan men döden är inte ett avslut. Våra kära har inte försvunnit från oss, de har bara passerat en linje vi inte kan följa dem över. I ett tillstånd av en stilla mjukhet får de för en stund vila och de är inte borta, de kommer aldrig försvinna. De har bara gömts undan ett tag till dess att vi får träffa dem igen.