Den barrbeklädda medicinen
Ibland när livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig, då jag snavat och snubblat, rasat samman mitt i livets skeende. När missöden, komplikationer och problem för en stund korsat min väg har jag många gånger sökt tröst i den närliggande naturen som går att finna i mina värmländska hemtrakter. Skogen har alltid haft stor betydelse i mitt liv, då jag till min trötta själ kan finna förmildring bakom trädens grova bark och i de svarta tjärnarnas bråddjupa mörker.
Människor är ständigt i behov av tröst, att lägga våra tillkortakommanden i händerna på något som inte dömer oss utan finns där som en fristad och även om behovet av tröst är något som mänskligheten ständigt valt att drapera i religioner, symboler och heliga skrifter så är naturen det som stått för det gudomliga i mitt liv. Mitt behov av att känna mening och det stora trossamfundet finner jag i naturen och det upphöjda som ryms bland storskogens dova sus. Naturen rymmer en långsam kraft som verkar i det tysta, en magi som för oss människor ibland är så svår att upptäcka storheten i. En styrka som verkar i det tysta, vars bevis vi kan finna i gamla igenslagna fabriker, industrier eller ödehus med tvärslår där skogen tyst och stillsamt genom åren smugit fram och liksom tagit över.
Naturen har aldrig krävt något av oss, den dömer oss aldrig utan står med öppna armar och välkomnar oss. Det enda den kräver av oss är att vi aldrig deklarerar äganderätt på den utan att vi lämnar kvar den i samma skick som när vi kom. Naturen har aldrig varit gäst i mänskligheten, under vår fjuttiga levnadstid har det alltid varit tvärtom men ändå beter vi som om vi var först hit. Vi skövlar och förorenar, breder ut oss och lämnar kvar tusentals kalhyggen som gapande i sitt tomrum påminner oss om den mänskliga egoismens skoningslösa framfart. Jag tror att våra kära Moder Jord lessnat på att vara en sur vaktmästare i trasigt blåställ som går runt och plockar skit från bortskämda barn som aldrig förstått att jordklotet med alla dess härligheter bara är oss till låns.
Naturen kommer alltid stå för urkraften runt omkring mig, den är min bästa vän och en ledstång i ett nedsläckt trapphus. Då jag är i behov av mjukhet och närhet mitt i ett liv som ter sig både hårt och kantigt brukar jag bege mig till skogs, sätta mig på en stubbe och lyssna till korparnas hesa förmedlande av en ändlös sanning som vi människor aldrig riktigt fullt kommer förstå för att våra sinnen är allt för trubbiga och okänsliga för att begripa. Plötsligt när jag sitter där kan jag känna träden luta sig över och omfamna mig, för en stund liksom plocka ut mitt skakande hjärta och vagga det lite lugnare i sin bariga barm, sätta tillbaks det och ge mina steg lätthet på den rangliga stigen hem igen.