Den ädla konsten att sjunga fel
Det finns ett fenomen som ständigt återkommer i mänskligheten. Denna märkliga företeelse när människor sjunger fel texter till pop och rocklåtar. Det är samma sak varje gång, människor gnolar med värsta övertygelsen och plötsligt hoppar världens konstigaste fras ut. Man ser frågande på dem varefter de tittar tillbaks med en förvånad, nästan skuldfylld blick och säger, är det inte så den går? Människor har även en fantastisk förmåga att få ihop sina feltolkade texter. Det är nästan som om det ligger i människors natur att inte bara sjunga fel text utan även hitta någon konstig logik som gör att feltolkningen passar in och ständigt leder till de mest bisarra låttexter. Som barn hade jag en förmåga att ständigt höra fel på sångtexten i musikstycken och i vanlig mänsklig ordning så hittade även jag alltid en logik i mina feltolkningar. Jag trodde som exempel att Bruce Springsteen i Born in the USA sjöng, Bond in USA, vilket jag slog fast för mig själv att han måste mena att James Bond var på besök i USA. Eller en av mina värre felsjungningar var nog när jag i Scorpions powerbalad Wind of Change och de inledande textrader; I follow the Moskva, Down to Gorky Park, hörde; I follow the Moskva, Im Down whit Donky Kong. Jag behöver inte gå så långt tillbaks som till min barndom för att hitta tillfällen då jag hört fel texter för även idag kan jag tolka musik så fel som det bara går. För ett par veckor sedan satt jag och en vän och lyssnade på David Bowies platta Tonight när det plötsligt slog oss båda att han inte alls sjunger om Blå Jeans i Blue Jean utan en tjej som heter Blue Jean. Det gick upp för mig att jag i raden oh, the whole human race, Jazzin for blue jean i typ 20 år sjungit oh, the whole human race is in to Blue Jeans. En annan fin feltolkning av mig är i Bröderna Hansson gammal slagdängan från slutet av nittiotalet, mmbopp, ni vet den där då de i refrängen sjunger, mmbop….. Kanske inte så frekvent spelad nu för tiden men i alla fall. Av någon zoologisk anledning så trodde jag att de sjöng, mbopp. Ja, vad säger man!
En kompis till mig som också är expert på att tolka fel sjöng en gång till Kents FF. När den fransa kvinnorösten sjunger; Tellement loin de ce monde, trodde han att hon sjöng; den maler sig ner, medan min syster till samma rad hela sommaren 2003 på varenda fest sjöng; men vad du ser ut. Jag vet inte om det ligger i släkten men även min syster har en egenhet att ständigt sjunga fel på texter. I Ebba Gröns kända cover på blå tågets, staten och kapitalet, till raderna; …och piskan som kittlar, kittlar inte heller, sjönghon; …och fiskar som viskar, stiftar inte heller…Men det är nog en gammal klasskamrat till mig under gymnasiet som är den värsta feltolkaren av dem alla. Han bröt ständigt alla rekord i felsjungningar när han bland annat till den gamla irländskafolksången; What shale we do whith the drunken Sailor, sjöng; What shale we do whith the wounded Indian, eller då han till Europes, final countdown, med stor övertygelse sjöng; It's a fire downtown.
Människor snackar alltid om att texter betyder mycket men jag tar alla dessa felsjungningar som bevis på att musiktexter egentligen inte betyder så mycket som vi tror. Det är kombinationen av musik, text och framförande som skapar upplevelsen av en ”låt som säger något”. Jag lovar er, plocka ut er favorittext och läs den som en dikt och den skulle falla platt ner. Feltolkningar av texter är även sanslösa bevis på den mänskliga hjärnans förmåga att hitta på och skaffa sig en egen uppfattning då sinnet sviker och förståndet vill förstå mer än det klarar av. Människor vill så gärna passa in och hänga med alla andra, vi vill inte vara utanför och därför gör vi allt i vår makt för att förstå texterna som artisterna sjunger men det är väl det här som är det fina med musik och konst i allmänhet. Att vi fritt kan tolka, höra, se och känna vad vi vill från en artist som med all säkerhet inte alls delar vår uppfattning om sitt verk.