Att leva som medberoende
I vårt land finns det många människor som lever på ett kantstött hopp, sitter och väntar efter att någon de älskar ska återkomma. Det är många runtom i vårt land som sitter tysta i sina stumma sorger, intryckta i tiden och bara väntar.
Det är många med mig som under större delen av sina liv levt sida vid sida med en missbrukande människa. Vi är många därute som levt i ett glapp, stått på gränsen och bultat på porten utan att bli insläppta, sett åren rullat på och sträckt sig genom våra hittills levda liv. Penslat, smetat ut sig som ett glapp mellan liv och leva.
Jag har suttit uppe med en blå låga flammande under mig, som anhörig har jag upplevt känslan att ha två hjärtan bultande i samma kropp. Jag har genom år som anhörig till en missbrukare sett en hel familj lida och varit nära att gå under. Stundtals har lidandet varit olidligt men tack vare anhörigprogram, storsinta medmänniskor, rätt behandlingshem och inte minst oss själva så har vi lyckats överlevt. Vi är kanske inte färdiga men vi i alla fall kommit en bit på vägen till något slags tillfrisknande. Jag har lärt mig att skaffa rätt sköldar för att kunna skydda mig från den mörka skugga som ständigt gäckat.
Det är nu med stärkt krage på min själ som jag verkligen kan se mitt liv och hur vi som anhöriga blivit och fortfarande blir behandlade i Sverige. Jag har bevittnat en land där man sparkar på dem som redan ligger. Där en känsla tillåts grott, att mina upplevelser som anhörig inte är ett öre värt.
Att jag hela tiden måste kämpa för att bli bemött med värdighet och få den hjälp jag trots allt som medborgare borde ha rätt till.
Som anhörig till en missbrukare vill vi bara väll. Vi vill vara en hörnsten till alla omkring oss och ge en förmildring till alla de vi älskar, men inne i denna skog av vällvillig kärlek går vi så lätt vilse. Vi glömmer bort oss själva och blir så beroende av alla andras välmående att vi glömmer bort vårt eget. Det är min högsta vilja att vi anhöriga till missbrukare också tas på alvar. För att komma till bukt med en persons drogmissbruk måste man även ta in dennes omgivning. En missbrukare kan inte komma hem från en behandling och hamna i ett hem som fortfarande är sjukt. Det är enkel matematik men ibland känns det som samhället vi lever i totalt saknar räknekunskap. Så många gånger är det som det känts som mina upplevelser som anhörig blivit helt förbisedd av myndigheter, att jag mest sets som en obekväm människa och visst är vi anhöriga ibland obekväma. Men det är bara ett tecken på hur mycket vi behöver stöd och hjälp. När vi är så fyllda av ångest, oro och rädsla. När vi vräker ut våra hjärtan över socialsekreterarnas bord, då är det ett tydligt tecken att vi behöver mötas med värdighet och respekt. Det är en signal efter att något måste göras.
Jag har tagit del av program, behandlingar och med hjälp av andras hjälp kommit långt. Men ändå ibland så ter sig allt så oändligt och onödigt. Det stora slöseriet är ibland monumentalt och så kännbart inom mitt hjärta. Det känns ibland som allt skulle kunnat ha gått mer smidigt och varsamt tillväga som samhället reagerat tidigare.
Samtidigt som ett stort ljus nu för tiden råder i mitt liv så lever nått dunkelt där. En filt som gång på gång slängs över min oljelampa. Pressar ner min energi i jorden och skakar om mig när jag är glad för att lyckan ska trilla ur mig igen. Det är smärtsamt att ta in och skriva men ibland känns det som jag sitter i en vagn dragen av två svarta hästar. Att jag uppklädd, med liljor i handen är på väg till en begravning. Och jag har rest, jag har rest i snart två årtionden utan att komma fram.
Det är min vilja att myndigheter börjar på att ta oss anhöriga på alvar. Det är dags för en upprättelse. Vårt samhälle kan och får inte se ut som det gör. Vi angöriga till missbrukare är värda så ofantligt mycket mer, våra upplevelser är värda att tas på alvar….